Jag tänker på dej som kroppspositiv. Du verkar ha gått ner i vikt(?) utifrån bilder. Hur gör du för att hålla dej "kroppspositiv" trots ev viktnedgång? Så flummigt men back story är: Jag har alltid varit hyfsat smal. Nu har jag varit gravid och egentligen inte gått upp så mycket men fått (såklart!) en helt annan kropp. Magen är väldigt långt ifrån platt osv. Min initiala tanke var typ efter förlossningen "jaha dax att bli av med dessa graviditetskilon!!!". Man ska ju så att säga "få tillbaka sin kropp". Men så stannade jag upp och kände att jag var osäker på för vems skull jag ska gå ner i vikt!? Varför är smalare alltid bättre. Varför är en "innan graviditetskropp" bättre än en kropp som ser ut som att den varit gravid. Så jag har liksom bestämt mej för att helt försöka skita i att gå ner i vikt. OCH DET KÄNDES SÅ SKÖNT att bara inse att ens liv inte behöver bestå av en ständig strävan att ändra på kroppen. Men samtidigt VILL jag verkligen börja träna igen och det brukar liksom leda till att jag går ner i vikt och får en mer "normativ"/smal kropp - HUR behåller man denna sköna känsla av att kroppen är ok som sin egen, när man närmar sig normen för hur den borde se ut?! Jag är så rädd att liksom halka tillbaka till att börja se klämma jämföra och framför allt sträva mot nånting igen … Min fråga är väl egentligen typ: Hur tar man bäst hand om kroppen?! Med träning och att bry sej om den UTAN att börja bry sig allt för mycket. Detta var en intressant fråga som jag tror många funderar på! Så därför väljer jag att svara även om jag sällan kommenterar min kropp. Mycket för att jag inte vill bli kategoriserad, tycker det finns så mycket mer som beskriver en människa än hens storlek och färg. Ända sen jag var liten har jag tillhört den mulliga, kurviga skalan av gänget. Under 90-talet skulle man vara sportig och jag var allt annat än det. Trots min osportighet var jag Sporty Spice i Spice Girls-gänget, visade magen i korta tröjor och drog upp stringtrosorna högt. Jag hade svårt att se mig själv utifrån och kisade mig genom livet. Accepterade inte att bli bortskuffad eller valt sist i något led. Jag var hångelsugen, modig och tänkte använda det jag hade för att komma framåt i livet. Men då och då fick jag höra att jag skulle veta min plats, jag var tjock och hade stor röv etcetc. "Jag kan gå på en dejt med dig om du går ner i vikt" sa killen jag var kär i en gång. Det satte såklart spår, precis som många andra minnen jag har i bakhuvudet och skulle kunna plocka fram i sömnen om jag behövde. Jag drömde mycket om hur livet skulle vara som normalsmal, tänk vad alla problem skulle flyga ut genom fönstret då, tänk om man fick vara modell. Då skulle jag äntligen få vara mig själv, då skulle alla inte se den här kroppen först. Nu när jag är äldre förstår jag att problematiken inte sitter i kroppen utan i huvudet och normen. Sättet vi visar upp kroppen på i media och sociala kanaler. Det håller ju på att ändras och sakta men säkert känns det som att min kroppsform äntligen tillåts finnas utan att kommenteras eller kategoriseras. Jag är bara Elsa, inte den kurviga eller den rödhåriga. Att jag gått ner i vikt efter graviditeten handlar nog om att jag ammat tusen gånger om dagen i två år. Men nu när jag inte gör det längre kommer jag säkert gå upp till den vikt jag hade innan graviditeten igen. Inte för att jag vet vad den är, men man märker ju i kläder. Jag älskar att träna och hur det känns i kroppen när man gjort det. Varje muskel får jobba och dagen efter är skönast. När man vet att imorgon ska jag springa igen, och jag vet precis vilka låtar jag ska lyssna på och hur skönt det kommer vara att komma hem till Pontus och Lynn och äta frukost och dricka massa vatten efteråt. Jag tänker inte på hur min kropp formas av det, jag tänker på hur det känns. Jag har alltid känt mig sexig och het. Älskar vissa delar av min kropp och lärt mig acceptera andra. Angående komplex så tycker man ju oftast att helt knasiga grejer är de som är värst. Sånt som andra inte ens ser. När jag var yngre hatade jag att mina knän gick ut på insidan, alltså fettet där. Jag hatade att min rumpa var låg och att jag hade lovehandels högt, alltså ingen klassisk rund rumpa i siluett. Min kropp har fått stå ut med så mycket, så skönast för mig är att strunta i den ett tag. Träna för att det är skönt, äta goda grejer när jag vill, klä den i vackra kläder jag älskar och trivs i, men inte ge kroppen för mycket fokus. Inte stå där och stirra i spegeln. För det man ser är inte på riktigt, och vad ska man med den synen till? Bättre att fokusera inifrån och ut och bara "ja här är jag och detta är kroppen som bär mig". Jag tror att min kropp kommer förändras mycket under mitt liv, men mycket inombords kommer vara detsamma. Normer kommer hinna skifta och fler och fler som ser ut som jag syns i reklam och i Instagramflödet. Vi inser att komplex sitter i huvudet, och det som särskiljer oss gör oss extra vackra. Jag älskar min grekiska gudinnekropp. Tycker den är smashing och het! Så en snabb titt i spegeln då och då är bara härligt, en glimt. Man ska aldrig stanna för länge vid saker, bättre att känna hur det känns att röra sig och bli berörd istället. Älskar att kisa mig genom livet. Dessutom kollar jag aldrig på en storlekslapp utan vet exakt hur ett plagg ser ut för att det ska passa mig. Att lära känna sin kropp inifrån och ut, 360° och inte som en platt bild tror jag är det bästa. Då ser man allt den kan göra.
