Hej Elsa! Tack för en superfin blogg! Tänkte på en grej när jag såg bilden på Lynn i allt stök hehe, har funderat på det ett tag och du får gärna svara om/när du har tid. Jag har alltid varit väldigt intresserad av inredning och har nu för tiden ett barn som är nästan precis ett år yngre än Lynn. Hon är rätt mobil sedan ett par månader och ja, det här med typ fina stilleben och soffor + en niomånaders bebis är ju inte jättekompatibelt. Kommer ju inte som överraskning direkt men ändå. Häromdagen köpte jag en sjukt fin ullmatta som jag suktat över ett tag, fick hem den och insåg att jag inte kan lägga den någonstans om jag vill att den ska fortsätta vara den underbara matta den är. Är också så sugen på att köpa en sammetssoffa men känns också lite som att det är pengar rakt i sjön… Det kommer ju ta tre sekunder innan någon mosat in en banan i sitsen och spytt på kuddarna och det är kanske inte så kul. Å andra sidan har jag heller ingen lust att låta mitt barn växa upp i ett hem där morsan bara skriker ”neeeej akta soffan sitt inte på den stolen akta akta”. Det tredje alternativet är ju att köpa jättefula billiga möbler att bruka i tio år men det är jag ärligt talat inte heller så sugen på. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta och det vore roligt att höra dina tankar eftersom jag misstänker att du har samma problem :) - Hej! Klart du inte ska köpa massa fula billiga möbler! Det hjälper ingen tror jag. När vi väntade Lynn gjorde vi noll förändringar, mest för att se vad som faktiskt behövde förändras med tiden han växte upp. Det är svårt att förutse hur ens barn ska bete sig i ens hem tycker jag. I dagsläget har vi knappt gjort något för att babyproofa. Kanske man inte får säga högt? Dock är vår soffa fläckig av banan, mattan är ju inte i toppskick precis och på vissa väggar är det vackert målat med blå färgpenna. Men jag känner så här - det är också vårt hem. Vi har Lynns teckningar på väggarna, damm i hörnen och favoritmöbler. Men stilleben har jag nog inte, fast det har jag nog aldrig haft. Jag är uppvuxen i ett konstnärshem där allt var gammalt, vackert och nött. Det är trygghet för mig. Jag ser inte möbler som något som inte får slitas eller gå sönder, det är väldigt skönt. Kanske är det fel tid att köpa nya grejer som man är rädd om? Eller så släpper du taget och låter ungen lära känna möblerna och gör så gott du kan för att hålla snyggt. Det mesta går ju att tvätta, fixa eller laga. Väggar kan målas, soffor kan kläs om och mattor kan tvättas. Så tänker jag iallafall. Jag är hellre avslappnad och känner mig hemma än stressad, spänd och med ett fläckfritt hem. Om ni verkligen behöver nya grejer finns ju alltid second hand som ett bra alternativ. Då kan man ju konsumera med lite godare samvete plus att grejerna är slitna från början vilket ju är rätt skönt, tycker iaf jag. Hoppas ni hittar ett bra sätt! Puss. Hej! Snubblade i min hotell-research över ett inlägg där du skrev att du bott på Hotel Panache när du var i Paris. Skulle du rekommendera det? Tycker hotellet verkar super men känner mig lite mer osäker på området och 9 arr, då de flesta ställen jag har på min lista i övrigt ligger mer åt Marais till... - Hej! Älskade hotellet och tycker absolut att området känns spännande! Marais ligger ju kvar, och det går absolut att promenera dit. Skönt att upptäcka nya delar av Paris ibland också tänker jag! Området norr om Marais är ju det nya heta! Kram. Tanke. Brukar din mamma ”låna” grejer av dig? Tänker på när du lånar klänningar eller när hon fyndar till dig etc. Brukar du göra samma grej åt dom? (Låna ut/ge bort/fynda) I så fall vad brukar de få ”tillbaka”? Kul att se när saker går åt andra hållet också ? - Hej! Nä mamma vill nog helst bli av med saker. Hon har samlat på sig under fler år än jag, och känner sällan behov efter fler grejer. Dessutom har hon fler vintageklänningar än jag och tar även hand om de bättre så de håller längre! Dock köper vi ju alltid vintage till varandra i julklapp och födelsedagspresent. För tillfället finns en helt magisk jacka i hennes garderob som jag försökt sno åt mig i många år nu men som hon ogärna släpper. Ska kämpa lite till, ni får hålla tummarna att jag får långlåna den i vår! Den är nämligen vit med blå ankare från 60-talet. Heeelt ljuvlig! Kram. Sjukt snygg! Det är nåt med ditt smink som du gjort annorlunda? Har fastnat i min ammande-mamma-stil och blev så inspirerad av dig här. Sminket gör ju så mycket om allt annat inte är på topp. Skulle gärna se en tutoria! Du är grym Elsa! - Hej! Jag har sminkat mig exakt som vanligt här tror jag, kanske bara är en annan fotograf som gör att jag poserar annorlunda? Dessutom har jag mittbena, det gör ju saker med ens utseende! Kan absolut göra en ny sminktutorial snart. Puss! Wow!! Vad är det för läppstift? Så himla fint <3 - Hej! Det heter 150 matt och kommer från Yves Rocher. Hej! Fin lista. Tänker på det du skrev om att du inte vill att Lynn ska se dig gråta, vill du utveckla hur du tänker kring det? Är själv gravid och tänker _mycket_ på hur jag skulle hantera situationer med mitt barn om allt går bra. - Hejhej! Jag är tudelad kring detta. För jag tror knappt vi visar känslor så lite mot våra barn som i detta landet. Jag vill visa Lynn att det är okej att gråta, skratta, vara arg, känna och inte känna alls för den delen. Men efter min upplevelse av att vara livrädd, inåtvänd, svår att nå emotionellt och väldigt ledsen när han bara var 6 månader vill jag liksom att han ska se mig glad nu. Han ska inte minnas sin mamma som orolig och någon han måste hålla tag i för annars kan något hända. Han ska få leva fritt och frodas och vara nyfiken och inte bära min sorg över hur saker blev. Fast så känner jag ju inte heller längre lika mycket. För hur vet jag hur saker blev? Ingenting är ju över. Livet pågår ju hela tiden och ingen tid räknas mer än den andra. Lika lite jag visste då om hur det skulle bli nu vet jag nu om hur det blir sen. Därför vill jag visa mig optimistisk, nyfiken och längtande för Lynn. Vara bredvid honom och inte framför. Jag vill att vi ska upptäcka livet tillsammans, gråta ibland men inte stänga in mig i en bubbla och inte släppa in honom. Men just nu känner jag att det varit lite mycket ledsamheter från mig i hans liv hittills. Jag förändrar det nu. Jag har inte en chans att gräva ner mig i nåt, detta är ju hans första tid. Den renaste. Han måste ju få se på livet med pepp i ögonen, även i mina.
