En av önskningarna förra veckan var att prata om livet med barn. Många av oss har ju levt sida vid sida under de här tio åren som jag bloggat så vissa har kanske bildat familj i samma veva som jag. Vem vet, kanske upplever vi det lika, eller helt olika. En av de sakerna som jag insett är att jag hade så himla fel i uppfattningen om mig som mamma. Innan jag fick barn trodde jag att jag skulle vara riktigt usel om man ska vara ärlig. Jag har alltid fått höra att jag är känslomässigt krävande, rastlös och har ett kontrollbehov. Tre egenskaper som inte alls passar i den där blida, varma, tålmodiga och skönsjungande modersgestalten som iallafall jag hade som bild av den perfekta mamman. När jag väl blev förälder insåg jag att jag besatt många andra kvaliteter som jag inte ens hade tänkt på skulle gynna mig i mitt föräldraskap. Som att jag tex inte riktigt kände mig sedd känslomässigt som barn, därav "känslomässigt krävande". Eftersom jag ibland kunde känna att jag fick kärlek ofta för prestation är det något som jag aktivt inte gör med Lynn. Jag är noga med att ge högvis med känslomässig bekräftelse, just för att skapa ett starkt jag som han kan använda i livet sen. En del tankar för mig handlar ju om att vi troligtvis bara kommer ha ett barn. Jag har ångest, sorg och skam över det, men det är inte den biten jag tänkte prata om här, utan insikten om att bara för att han är det enda barnet i familjen behöver inte det betyda massa saker. Som att han blir bortskämd, odräglig eller understimulerad tex. Jag har insett att Lynn är en väldigt artig, snäll och varm kille, trots avsaknaden av syskon. Insikten att han har massa egenskaper med sig i sin personlighet har gjort det enklare för mig att acceptera min personlighet. Mycket har löst sig med föräldraskap, framför allt självkärleken. Jag gör bara sånt som jag verkligen vill, för all annan tid vill jag vara med Lynn och Pontus. För mig är livet med barn ganska likt livet innan barn, men också olikt på vissa sätt. På det praktiska planet kan man väl säga att Lynn har utvecklats i samma takt som jag, och därför har vi vuxit sida vid sida. Istället för att jag är samma person med samma intressen som jag var innan han föddes har livet som förälder gjort att jag anpassat mig och utvecklats. Jag har insett att olika åldrar innebär olika saker, och att tiden med en bebis är något helt annat än tiden med barn. För mig var tiden med bebis en total egotripp, kanske därför jag sörjer det så mycket. Att jag "bara" fick sex månader innan jag fick cancer och allt ändrades. Det var så enkelt med Lynn. Han var en nöjd bebis bara han fick amma precis när han ville och fick vara nära så jag hade med honom på allt. Men ju äldre han blev desto krångligare var det med restaurangbesök och spontana utflykter, så där anpassade jag mig. Jag tror att relationen fick lida, som så ofta när barnen är små. Men nu, när Lynn snart är fyra år och börjar kliva in i en ny tänkande tid med mer egenlek och mindre trots så är det som att en liten strimma av romantik sakta börjar skina in genom gardinen igen. Jag är också otroligt mån om att göra livet njutbart och härligt, så jag försöker göra det bästa av varje tid. Samtidigt som det smärtar mig så himla mycket att se Lynn bli äldre så blir jag så otroligt lycklig varje gång jag ser honom utvecklas eller ha roligt, umgås med vänner och våga säga sina tankar. Livet med barn är skörare. Jag är mer orolig och mer tunnhudad nu än tidigare. Det är så mycket på spel. Jag har alltid dåligt samvete, kunde jag gjort mer? Det är också ett test för orken. Ibland hotar jag med indragen tv, läsning eller något annat för jag orkar inte sätta mig på knä och vara förståndig, ibland (ofta) blir det pasta med fiskpinnar, ibland känner jag avundsjuka mot andra familjer med flera barn och tänker att det där är en riktig familj, ibland gråter jag och tänker att han kommer flytta till nåt himla land långt borta sekunden han fyller 18 och aldrig ringa men oftast är jag tålmodig. Lyssnar och nickar, gör ärtor till pastan, tänker att vi är den finaste och snällaste lilla familjen som finns där jag alltid räcker till för honom och inser att ja han kommer bli stor. Men tänk om han inte är besviken på mig då? Tänk om han är glad. Att just jag är hans mamma. Så som jag känner för honom. Att vi fick vara oss själva och hade vettiga grundvärderingar, var snälla mot varandra och trivdes ihop när han växte upp. Livet med barn är ju egentligen livet med ännu en människa. Relationer är alltid svåra. Men när man hittar rätt så är det ju ett hem man skapar tillsammans. Mitt jobb är att ta hand om honom, men också att njuta av honom. Kanske är allt som hänt meningen på något vis? Jag vill inte tappa bort en endaste dag. Men inte heller mig själv. Så känns livet med barn för mig. Dubbelt. Och dubbelt. <3 Ps. Just nu lyssnar kag på den underbara podcasten Motherhood sessions som jag fick som tips av en läsare och jag vill tipsa vidare om den. Terapisamtal med gravida eller nya mammor om alla möjliga problem i livet. Det är så skönt att höra hur psyket fungerar hos andra, för ingen har det lätt. Även om det kan se ut så på sociala medier. De allra flesta har något de får dras med och sörjer eller kämpar med. Men genom att lyssna på de här fina samtalen kände iallafall jag mig mindre ensam. Så det blir morgonens tips. Puss! Ds.
