Hej fina ni. Det är lördag och jag har smugit upp före de andra. Bara han mitt emot som sitter och skriver eller enligt Pontus kanske bygger med något är vaken. Skönt att iallafall någon i den här stan har min dygnsrytm, även på helgerna. Idag börjar min julledighet på riktigt. Och från och med idag kommer jag gå ner till ett inlägg om dagen. Antar att ni har annat för er än att läsa bloggar också, eller förhoppningsvis inte såklart. Älskar att ni är här och hänger så vi kan summera året och kliva in i det nya tillsammans. Jag försökte tänka lite på 2019 och landade i att jag är väldigt tacksam för det här året. Antal % jag var olycklig var lägre än på många år. Antar att varje människa repar sig. Det är ju det jävliga i att vara med om hemskheter, man blir samma människa efter. Inga mirakel eller totalt utslätande av dåliga sidor. Jag står här utan tumörer just nu och det är väl det positiva i det hela. Kanske är det lättare att se hur stor del psyket spelar i det hela. Att vem som helst kan gå under av jobbiga upplevelser, att det inte alltid är upplevelserna i sig som sätter ribban för hur man kommer må efter, utan vilken tur man har i att repa sig efteråt. Jag hörde någonstans att gå in i väggen inte har med jobbet att göra. Att man gör det på grund av privata saker och psykisk påfrestning och så visar det sig i jobbet och utbrändhet. Det är alltså lätt att sucka åt människor som har enkla jobb men går in i väggen, fast då kan man ju tänka på det, att det har med något annat att göra. Nästan allt har ju med något annat att göra. För mig handlar nästan allt om att hålla ihop alla. Som mellanbarn har jag insett det nu efter 33 år. Att jag blir jättestressad och orolig när gruppen går isär. Det är därför det var så kämpigt med mina föräldrars skilsmässa. Det är en annan sak jag är glad över med det här året. Att det hänt så mycket där. Att jag fått tillbaka en hel del av min familj, och mer. Den här veckan har handlat väldigt mycket om att prata om såna här saker. Jag har gjort många intervjuer om familjen och så insåg jag en sak. Jag är en person som mår bäst av att kommunicera. Att det är genom samtal jag utvecklas. Jag är ju definitivt en extrovert som hittar energi utifrån, men jag rör mig också framåt genom samtal. Jag pratar med er, i podden, i tv. Att kommunicera har blivit min favoritgrej. Jag prövar tankar och åsikter och pratar. Men att göra är bättre har min pappa alltid sagt. Att vara en som vågar göra och prova. Att misslyckas också är att göra och det är bättre än att inte göra något allt. Rädslan i att misslyckas sitter bara i våra huvuden. Även definitionen av vad ett misslyckande är. Den här tiden vi lever i är ett enda jagande på folks misslyckanden. Som att det spelade någon roll i det hela. Istället för att se själva görandet. Så skönt att vara konstnär, där misslyckandet kan bli det vackra i det man gör. Som bloggare är det inte riktigt lika lätt. Jag känner mig väldigt misslyckad ofta. Men ska försöka att lyssna mer inåt nästa år. Samtidigt som jag vill släppa in er mer. Jag läste en spännande sak hos Trendenser som högg till i blogg-magen, nämligen att bloggar sällan idag låter en hänga med. Följa med i livsresan på riktigt. Utan exkluderar och distanserar. Så vill jag inte ha det. Verkligen inte. Det är ju närheten här som är hela grejen. Även om jag känner att när jag är lycklig så rör jag mig mer åt min familj än hit ut i etern. Men det måste väl ändå vara naturligt? Efter så många år av samtal så är det kanske dags för ett år där jag litar på min egen röst? Pratar mer med den? I sociala medier ser vi ju varandra hela tiden. Så många människor att ta in och följa. Så många tillrättalagda verkligheter. Det är inte konstigt att man blir förvirrad över sig själv, vad man tycker, hur man egentligen känner, vad som faktiskt betyder något. Vad tror ni? Hur kommer vi prata med varandra på 20-talet? Bilden här ovan är från igår när vi fotograferades hela familjen och jag var på väg ner i hissen hemåt i fullt smink och hår. Kände mig mellan två världar. Så är det lite att vara här med er också. Vill ju visa mina lockar och mina riktig sidor. Egentligen ville jag bara säga tack för det här året. Tack livet för att jag var frisk hela året, tack bloggen för att jag få ha detta som mitt jobb, jag är verkligen oändligt tacksam. Tack 10-talet för att du var en hård läxa för mig i att hitta vad som verkligen betyder något här i livet och tack 20-talet för att du kommer som en smartare, roligare och hjärtligare lillasyster. Jag ser fram emot att lära mig att lyssna inåt mer, inte stressa upp mig för världsliga ting, att bjuda mer på mitt riktiga jag, vara mer orädd, se verkligheten, njuta av alla människor jag har i mitt liv, passa på att umgås med min familj och inse att det är inte självklart att alla finns där, våga göra fel, det kan bli rätt, lita på min magkänsla och prata mer såklart. Och göra. Och misslyckas. Vad ser ni fram emot? 💙
