Hej! Här kommer nu några av de arbetsproverna jag skickade in till Stockholms konstnärliga högskola, Uniarts, alltså gamla DI när jag sökte till Scenografilinjen där nu i vår. Jag gick ju vidare till steg två med mitt personliga brev, CV och slutbetyg, men fick ett nej när jag skickat in arbetsproverna. Detta är alltså material jag blivit refuserad med, så ta på er de snällaste glasögonen ni har. Jag delar med mig av detta för att jag själv skulle tycka att det var otroligt spännande och intressant att få se någon annans arbetsprover till en kreativ linje. När jag sökte hade jag absolut ingen aning om vad man skulle få göra. Jag förstod att det skulle vara arbetsprover, men om jag ska vara ärlig gissade jag kanske på mer modellbygge eller något liknande som jag vet scenografer gör. Nu var det något annat. Av de fyra arbetsproverna kommer jag visa två. Förutom detta skulle man även göra två associativa skisser på en dikt som man fick. Men det vi nu ska kolla på är arbetsproverna till de uppgifter som hette RUM och SJÄLVPORTÄTT. Till RUM bad de om en idé. Det ska vara ett möte mellan två personer på en fiktiv eller riktig plats och detta möte ska beskrivas i en text (max 1000 ord). I tre bilder (kan vara skiss, måleri eller collage med källor) ska platsen detta möte utspelar sig på beskrivas i en förändring. Alltså. Platsen mötet sker på ska förändra sig och denna förändring ska förmedlas i tre steg via dessa skisserna. Det ska vara samma plats. En scenografiidé, ett manus, tre skisser, en plats, en föränderlig scenografi och ett mänskligt möte. Vad hade ni gjort? Detta var min idé: ✍? "Två systrar i en trädgård. Bland tvättlinorna. Det är är fullt med fladdrande torkande tvätt i trädgården till deras barndomshem. En stor stenvilla på den grönskande landsbygden. Med krokiga träd och uråldriga stenmurar. En lummig grönskande oas. Vi lekte här när vi var små. Under påsken gömde mamma och pappa godis mellan stenarna i muren. I hålorna på de knotiga träden. Det göms säkert mängder av färgglada små chokladägg bland buskarna fortfarande. Vita och hårda av socker som åldrats i takt med oss innanför pappret. På somrarna tältade vi i trädgården. Tog ner böcker ur det gamla biblioteket, tunga och dammiga, och läste högt för varandra i skenet av en ficklampa. Tätt intill kan man sitta i ett tält. Tappa bort tiden, glömma bort var man är. På äventyr i natten, fast hemma trygga i vår trädgård. Där under tältduken läste vi om resor och världar långt bort från vår lilla plätt. Om Paris. Om operan. Kostymer med silvertråd. Dammiga peruker och kärleksmöten i hemlighet. Men nu ska allt säljas. Sakta plockar vi ner broderade bordsdukar och ikatmönstrade gardiner som hängt i salonger och sovrum. De ser annorlunda ut nu när de hänger utan väggar på linorna. Gråare. Ensammare. Äldre. Ju fler fladdrande lakan som plockas ner från linorna desto tydligare syns de. Stjärnorna. Sakta men säkert byter tvättlinorna skepnad för under textilierna gömmer sig små glittrande stjärnor. Som pärlband kors och tvärs över trädgården visar de sig. Dagens sista strålar landar på stjärnhimmelen och framför den klara mörkblå himlen står nu två systrar vid ett sista lakan. Det sänker sig ner över dem som ett tält. Imorgon är allt över. Somrarna i trädgården. Kommer vi någonsin läsa högt för varandra om resor och dammiga peruker igen? Kommer vi minnas den. Barndomen? Eller försvinner den sakta och viks ner i en korg. Imorgon bor någon annan i vår historia. Kommer de gömma chokladägg i trädgården? Kommer de hitta våra vitnade ägg och tänka på oss? En ficklampa tänds. Där sitter de. Två systrar i ett tält. En sista gång. Under stjärnhimlen som är uråldrig och som övervakar deras möte. Dag blir till natt. Vuxen blir till barn igen. Tiden står still, men vi kan alltid hamna där. I vår älskade trädgård i ett tält. Du och jag, och vår barndoms somrar. " Och så till självporträttet. Det var väldigt fritt men det skulle vara en minut filmat material med mobilen på en själv. Inga filter, inga klipp, inga ord. En film som beskriver vem man är. Jag ville hålla det lätt och luftigt. Hittade på min idé först och sen skickade jag den första filmen. Jag gjorde detta: Ja. Vad ska man säga. Jag gjorde iallafall något som känns väldigt jag. Det kanske är där skon klämmer för mig? Jag har svårt att plocka ur mig själv ur det jag gör. Vet inte om det är så hemskt som det låter. Kanske är det just därför jag trivs så bra som bloggare och programledare. Men ändå. Någonting inom mig vill testa att kliva åt sidan. Arbeta med min fulla kreativitet och inte bara gräva ur egna erfarenheter och bilder. Inte alltid hamna i min estetik. Just därför hade det varit otroligt att komma in. Men det gör bara tre personer var tredje år. Vilket verkligen inte är mycket. Och jag är stolt. Nöjd över vad jag lyckades få till på så kort tid. Att jag ändå kunde hålla det nära mig, gräva där jag står och våga ta från det jag kan. Men ändå testa något läskigt. Det är inte så farligt. Det är bara skillnaden från att tänka, det är att göra. Och jag vill vara en sån som vågar göra, fastän det inte alltid går hela vägen. Puss och tack för all pepp angående detta! Jag hoppas att ni förstår att jag lämnar ut mina drömmar med darrig hand, och att ni varsamt tar hand om dem. Jag lovar att jag ska göra det. ?
