click on the picture for source. "Hej Elsa! När jag läser om tjejer som mailar sina favoritbloggare om sina problem så har jag alltid tyckt att det känts så konstigt och främmande - bara för att man skriver en bra och stor blogg så är man ju ingen psykolog. Och nu sitter jag ändå här och mailar dig om mina problem. Anledningen till det är att du faktiskt är den enda som jag vet, bland vänner eller andra som man kan kontakta, som har varit i ungefär samma situation som är i just nu. Jag är 23 och mina föräldrar ska antagligen skiljas. De har vart tillsammans i 33 år och jag trodde aldrig att detta skulle hända. Under hela mina uppväxt har jag alltid tyckt att det märks på mina föräldrar att de verkligen älskar varandra, att de har varit kära i varandra, Men nu är min pappa helt plötsligt inte lycklig, vet inte om han älskar mamma och vill nog inte leva med henne längre. Det känns som att hela min värld har gått sönder, som att allt jag visste helt plötsligt inte längre är sant. Som att det jag alltid har kunnat falla tillbaka på helt plötsligt inte längre finns. Förutom allt detta är det också så hemskt för min mamma mår så himla dåligt. Hon och jag umgicks i lördags och hon började helt plötsligt gråta nästan 10 gånger, bara sådär. Kommer precis från en familjemiddag, eftersom min pappa fyller år idag, och det var så hemskt. Mamma säger nästan ingenting under hela middagen och så ser jag hur hon flera gånger är nära att börja gråta och tillslut brister det. Det är så himla jobbigt att se och omöjligt att veta vad jag ska säga. Jag känner ju att jag vill finnas där för dem, kunna prata med dem, men det är så svårt när det handlar om en konflikt mellan ens föräldrar. Det svåra är också att jag inte känner att jag har någon annan utanför familjen att falla tillbaka på, ingen som kan vara här hela tiden när jag behöver det. Jag har ingen pojkvän och har nog aldrig saknat det så mycket som nu. Bara det att ha någon som alltid är där och håller om en, som kan lyssna och förstå. Men som sagt, det har jag inte. Har massa fantastiska vänner, men alla är ganska upptagna och jag känner att jag inte vill vara någon börda. Dessutom har ingen vart igenom samma sak. Den enda av mina vänner som har skilja föräldrar, hennes föräldrar skiljde sig för 7 år sedan och de bråkade så mycket att hon mest var lättad när de skiljde sig för att de äntligen kunde bli lyckliga på var sitt håll. Men jag känner att mina föräldrar inte kommer bli lyckliga på var sitt håll. Jag känner att jag bara vill stoppa huvudet i sanden och försvinna, åka till andra sidan jorden och vara borta i tre år tills allt är löst. Tanken på att vi ska fira jul någon annan stans än i mitt barndomshem där vi alltid firar jul, eller att vi inte ens ska fira jul tillsammans, det får mig att gå sönder. Tanken på mamma ensam i en lägenhet i stan och pappa ensam i det stora huset på landet är helt omöjligt. Och mitt i allt detta så har jag en 18-årig syster som fortfarande bor hemma och självklart mår skitdåligt av att bo mitt i allt och jag har så dåligt samvete för att jag inte finns där mer för henne, men jag orkar verkligen inte. Jag vet egentligen vad jag vill att du ska säga, jag fattar att du inte har någon lösning. Jag tänkte bara på dig eftersom du skrivit lite om vad som hände med dina föräldrar förra sommaren. Hur som helst, om du vill svara och kanske orkar dela med dig lite av hur du kände och hur du hanterade det skulle det vara fint. Annars, tack för din fantastisk blogg som förgyller mitt liv! Jag hoppas alltid att vi någon gång ska springa in i varandra (eftersom vi hänger så mycket på samma ställen tänker jag att det borde hända) och att jag ska vara tillräckligt modig för att gå fram och ge dig en stor kram som tack för all fantastisk läsning du ger mig! Kram." click on the picture for source. Hej. Jag kan inte beskriva hur jag kom ur det, för jag är fortfarande mitt i. Vi kämpar allihop för att pussla ihop det och få den nya världen att bli lika trygg och vanlig som den gamla, varje dag. I julas firade jag hemma hos vargens mamma med alla hundar. Du vet det för du läste säkert om det då. Jag visade upp mig i ny klänning, med en taxvalp i famnen och en god jul-leende på läpparna du vet. Man måste ta sig igenom det, man är inte ensam. Man kanske inte orkar prata med sina vänner om det än och vara en börda, det är okej. Jag kan inte prata om det alls faktiskt. Det kanske tar flera år, det kanske tar ett par månader till. Men något som jag levt i varje dag i 25 år tar inte en sekund att vänja sig av vid, det tar tid. Tror inte du? Så, stressa inte. Jag lovar, det kommer bli bättre. För det måste man tro på och det måste man veta. Jag lovar att säga till från andra sidan, hur det känns och så. När jag är där. Men nästa gång jag får en hemsk och taktlös fråga från en journalist, eller tänker på hur sorgligt det blir med ännu en jul, så ska jag tänka på ditt mail. För det finns så många där ute, som är precis som vi. I början, mitten eller slutet, av att leta efter det som blir vanligt snart igen. Att du frågar mig om råd, som känner mig ytterst liten när det kommer till det här, gör att jag blir modigare och starkare inuti. Bara så att du vet. Kanske orkar jag skriva på riktigt om det snart, och inte bara vara rädd. Men en sak i taget. Idag är det ditt brev och mitt svar som får bli ett första steg. Kram. A letter from a girl who's family is splitting up, and my answer.
