Jag har funderat på en sak som jag tror är vanligt men som det kanske inte pratas så mycket om för det anses vara skamligt, nämligen avundsjuka. Varför är det en sån tabu? Vi har ju i denna upplysta tid lärt oss prata om sånt som är svårt. Ätstörningar, sjukdomar, skam, ångest, psykisk ohälsa och sorg - men vågar vi verkligen prata om avundsjuka? Är det svårt för att vi alla blir obekväma så fort det tas upp? Inte bara inför vår egen avundssjuka utan för andras? Vi måste hjälpa varandra så mycket att inte känna avundsjuka att vi skapar och trycker undan det. Men om det nu är något som vi borde hjälpa varandra att inte känna och vi anser det vara så fult idag, varför inte göra det som oftast sägs vara det bästa sättet att bli kvitt något - nämligen prata om det? Låta avundsjukan flöda fritt, få ta plats och vädras. Kanske slipper vi den då? Eller är svaghet det vi verkligen är mest rädda för? Kanske smittar det? Skulle det vara bättre om vi maskerade avundsjukan lite, kallade den för avund? Är det den sjuka aspekten som skrämmer oss, det som tagit tag i en och inte kan släppa taget. Jag funderar på om vår rädsla för avunden bottnar i att vi skambelägger att inte vara komplett som person, nöjd och tillfreds. Vi ser inte avundsjukan som något sorgligt som behöver stöd och hjälp, som vi tex gör med andra problem, utan något som ska skammas till tystnad. Något bara olyckliga människor med för mycket gott i livet känner. Eller de stackarna utan eget liv som förpestar internet med sina elakheter. Man ska vara sin egen tappraste riddare, inte titta på hur andra gör eller har det, vara tacksam, nöjd, glad och en unik skapare av inspiration i en tid av otrolig konkurrens och skryt. Hela vår sociala medier-kultur handlar ju om att folk visar upp sitt fantastiska liv och allt fint de har/gör/äter/skapar. Är det då konstigt att vi känner avundsjuka? Vore det snarare konstigt om vi inte gjorde det alls kan jag tänka ibland? Vi insuper så otroligt många människors fantastiska liv och verklighet att vi blir helt översköljda av drömmar vi inte visste att vi hade och där borde väl en mänsklig känsla av att inte räcka till kunna börja gro, inte sant? En känsla av att man skulle nog vara lite lyckligare om man bara var bättre. Om jag bara hade det lite finare hemma, gjorde lite godare mat, gick på lite roligare fester, hade några fler barnbarn, snyggare dahlior, snyggare man, snyggare kropp. Hur gör man då för att inte jämföra sig och inte bli avundsjuk. Jag gissar att det klassiska uttrycket att välja glädje spelar in. Lura sitt huvud bort från de jobbiga känslorna och tvinga in sig i en plats där man är glad för andras skull. Se det som ett sätt att själv hamna på en bättre plats. Men kanske också att våga prata om det. Våga säga högt vad man är avundsjuk på och kanske våga fundera på vad andra är avundsjuka på hos en själv. För oftast har ju de där drömvärldarna man trånar efter många revor i kanten. En dålig relation till en förälder, sömnsvårigheter, en trasig syskonrelation, ptsd, oro, ångest, hemligheter. Alla bär ju på något. Jag själv är avundsjuk på alla som har en bebis. Jag är så avundsjuk att det svider. Jag är avundsjuk på de som har självförtroende och känner att de duger som de är utan att prestera, som har vackert solljus i sina lägenheter och kan prata om sin mens och cykel. Jag är avundsjuk på andra i mitt yrke som får beröm för samarbeten med samma bolag som jag får skit för. Det känns bättre att ha det sagt tycker jag, även om det är fula känslor. Jag kan bli så trött av att låtsas vara perfekt och nöjd med allt. Aldrig känna att något saknas. Den oskrivna lagen på internet att man är så tacksam, lycklig, mår bra jämt och nöjd med alla val. Man gör inga fel, oroar sig sällan, blir bara positivt inspirerad och aldrig avundsjuk. Nu när det är ute kan det få vandra iväg och allra helst inte komma tillbaka. För vem är rolig när den är avundsjuk? Vem vill vara kompis med någon som är det? Men samtidigt, vem orkar vara kompis med någon som låtsas vara perfekt? För det är ju ingen som tur var, vi är bara så himla bra på att spela det spelet idag. Tror ni inte? Är ni avundssjuka mycket? Hur känner ni kring det och skam? Vågar ni säga högt vad ni är avundsjuka på och hur gör ni för att slippa känna så? Kram
