Foto: Mira WickmanHej på er! Jag fick en kommentar om drivkraft och motivation för ett tag sedan som jag tänkte att vi kunde rota lite i idag, så här löd den:"Hej Elsa, en fråga om önskeinlägg, kan du inte skriva om motivation och drivkrafter i yrkeslivet? Eller generellt? Tänker att du borde ha svackor i ditt bloggande, när livet kanske inte känns på topp och det tar emot att dela inblickar i din vardag. Där du helst vill dra en filt över dig och stänga in dig i lägenheten. Hur tänker du då kring bloggen? Gör du kollage och tipsinlägg, inlägg om inredning och annat. Eller kör du på som vanligt? Hur arbetar du dig vidare i dippar när du har ett jobb som handlar mycket om dig och att ge av dig som person? Hur håller du motivationen och inspirationen uppe när det känns tufft? Eller har du inga sådana perioder? Jag behöver själv tips och andra synsätt. Under tuffa stunder och där det varit slitigt på jobbet så har jag tänkt mycket kring vad jag faktiskt tjänar och vad jag kan göra för de pengarna.. typ att de finansierar en god fika som jag uppskattar mycket att ta på en mysigt café i solen, eller att 3e veckan med övertid finansierar en hotellnatt på spa som jag har som morot sena kvällar när man sliter ont.."Hej kära brevskrivare! Jag tror att det finns många som har svårt med just motivation och inre morot, men kanske lika många som har ett problem med att de kör på fastän de kanske borde ta det lite lugnt och fokusera om i livet. Att veta hur man ska leva är så himla svårt. Jag levde på ett sätt de första 35 åren av mitt liv men har valt en ny riktning de sista fem för att förlänga och förbättra livet. De flesta stora förändringarna börjar med en kris. För mig var det ju att föräldraskap och sjukdom sammanföll och med det insikten om att jag inte känner mig själv, eller framför allt bryr mig om mig själv, alls. Jag fick lära mig som liten att jag var åpen (som det heter i Göteborg) och det har färgat synen på mig själv. Idag har jag förstått att det även har varit en projicering. Det har satt spår som gör att jag är väldigt osäker kring folks singnaler. Är jag gränslös nu? Hur ska jag vara för att bete mig rätt? Efter några års arbete med mig själv och framför allt massa massa fysisk träning som förflyttade mig från huvudet till kroppen insåg jag att jag måste lära mig det själv, hitta till min egen röst och rimlighet. Jag har ett fullt utvecklat signalsystem inom mig, men jag är för upptagen med att lyssna på andras att jag inte hör mitt eget. Att hitta till det har gjort att jag vet vad jag behöver mer, vilket är mycket fysisk aktivitet, arbete på morgonen, när jag blir uttråkad blir jag destruktiv och att jag därför behöver ha små lågintensiva projekt igång för att må som allra bäst. Det är en inre motor, den använder jag mig också av i mitt arbete. Just nu när jag sitter här och skriver detta är klockan 06.41 och jag har redan skrivit ett blogginlägg innan detta. Morgonen är min tid. Då är huvudet rent och fingrarna flyger fram över tangentbordet. Efter kl 16 får jag noll saker gjort. Jag förstår att det är klurigt om man jobbar på en arbetsplats med tider som inte passar ens dygnsrytm, men är man medveten om det kan man iallafall förstå varför man är och fungerar på ett visst sätt. Jag brukar tänka att jag gör det roligaste och enklaste först. Det sätter bollen i rullning och sen är det bara att köra vidare. Jag vet att jag mår bättre efteråt, efter ett träningspass, efter jag bytt den där glödlampan jag irriterat mig på, efter vi sorterat i Lynns stökiga skrivbord eller efter jag rensat vasken, skickat det där jobbiga mailet eller sagt förlåt. Den insikten är kanske det bästa med att bli vuxen. Det är skönare efteråt. Jag har präntat in det som en absolut sanning i mitt huvud och låten kroppen bara röra sig mot det så får huvudet hänga med på resan.Det där med vila är dock svårt. Min hjärna tror att vila är något tråkigt, så jag planerar in det, gör det extra mysigt och lär mig var och när vila är enkelt. Vilka tider. I naturen. Med en bok eller pussel. Väldigt sällan är bloggen tråkig eller svår för mig. Iallafall inte de senaste åren. Jag känner att den ger mig så himla mycket och att samtalet med er är underbart. Varje dag. Jag längtar efter att skriva här och bloggens siffror visar att ni är många som läser. April var något slags bloggrekord. Det gör det så oerhört roligt att skriva. Om jag har svårt att komma på något att skriva om så väntar jag tills det dyker upp hellre än att tvinga fram det. Förbereder flera blogginlägg att kunna publicera om fantasin sinar. Allt måste vara äkta med bloggen, det har jag lärt mig under åren. Men det behöver inte vara allt, jag tycker form är minst lika intressant som innehåll.Lyssnar jag på en podd jag gillar eller joggar brukar idéerna ploppa upp i huvudet och då är det bara att slå sig ner vid datorn och skriva utan att stanna. När saker kommer, följ med. Det som känns rätt, gå mot det. Att tänka på vad du kan göra med pengarna du tjänar är ett toppensätt tycker jag. Tänk också på vad som är det roligaste med jobbet, det mest givande, och försök att stanna i de tankarna. Alla människor har dippar, jag har haft det i flera år i sträck, men när det funkar så njut. En dipp eller svacka kanske ligger runt nästa hörn och då har man inte velat vara en person som slarvade bort när det var bra, så brukar jag tänka. När jag var låg på riktigt skrev jag färre inlägg och inte lika nära hjärtat. Inte heller tipsinlägg, collage eller sånt jag gör när jag är glad. Det var mer Hej, här är en bild på min sänglampa. Vissa grejer är svåra att hantera medan de händer, men desto mer läggs i erfarenhetsbanken till senare, då är skrivande ett underbart sätt att bearbeta och växa i livet tycker jag. Hoppas du känner dig stärkt och njuter av våren, motivation och driv bor i dig, men det är på ditt eget sätt, hoppas du hittar det! Puss!
