Jag fick en kommentar som många verkar känna igen sig i så jag tycker att vi rotar lite i den! Det är så himla spännande att höra alla era tankar, så fortsätt gärna resonera i kommentarsfältet om ni har någon infallsvinkel att bidra med. Men här kommer frågan iallafall: 💌 Bästa Elsa! Jag har en fundering som kanske kan bli ett inlägg, om det inte är för luddigt… Jag imponeras så och avundas din förmåga att visualisera och sen genomföra! Ex din tanke med korgväskan, jag är helt 100 på att du kommer gå där med blommor och naturvin i soffan. Kommer detta naturligt för dig? Drömmar ger mig ffa prestationsångest då jag misstänker att det aldrig blir av, och sen ångest efter när det inte blev det heller. Jag är lite dålig på att komma till skott och umgås med många ospontana/upptagna personer. Så här går jag och tittar på den oanvända glittriga ögonskuggan och klackarna jag skulle haft på fest, men har inte fått feeling. Den typ oanvända picknickfilten pga regnig sommar. Det oöppnade monopolspelet. Kanske ska tillägga att jag inte är deprimerad eller nåt, känns bara som att livet rullar på så fort och tillfällena dyker inte upp. Känner du igen dig i det här och har du några tips? Jag tror att det korta svaret är att jag är en otroligt drömmande, längtande person som älskar planer över allt annat. Om jag har en vecka i kalendern som är perfekt fylld med lagom tempo och bra mix av jobb och aktiviteter kan jag liksom gå runt och njuta och kika i den då och då och må extra bra. När saker klaffar, allt hör ihop och har ett sammanhang mår jag som bäst. Därför är jag inte alls så bra på inställda planer, vila, göra inget, vänta. Alla de där sakerna som vi ser som högstatus idag. En meditativ jag-stark person med egen agenda och tydligt behov av egentid för reflektion. Är jag alltså inte. Men! Jag är väldigt bra på att ta tillvara på stunden istället. Jag säger nästan alltid ja på alla frågor jag får av kompisar som vill hänga, planera saker och leka, äta middag eller göra vad som helst. Jag ställer också ofta frågan till folk, och har lärt mig att det inte gör något att få ett nej ibland, klart folk har mycket att göra. Jag också egentligen, men mitt behov av att umgås och ha människor och planer är större. Och jag ser stunder som egna. Den där första varma vårdagen då jag går till Bleck efter jobbet, svider om till den vita luftiga klänningen i linne från Story MFG, tar min lilla korgväska, solglasögon och de röda loppisfyndade skorna och dricker rosé i den första varma solen med kompisar. Eller första frukosten på en söndag hemma sen när köket är klart. Lemonad med is i karaff, bageribakat bröd och kaffe i finaste Royal Copenhagen-kopparna. Skärbrädan jag köpt på A la carte antik som jag vet exakt var den ska stå, nya vårkängor till Lynn som står och väntar i hallgarderoben redo för första dagen utan snö. Ritualer, före rutiner. Det är mitt sätt att vara i den lilla stunden. Jag går igenom den i huvudet först, och sen njuter jag. Att du får prestationsångest av drömmar betyder ju att du kanske inte alls borde dagdrömma? Det är ju inget man behöver pyssla med, speciellt inte om det inte ger dig någon njutning tänker jag? Och kanske har du ändå roligt på fest utan glittrig ögonskugga och klackskor? Jag säger ofta att jag ska ha klackar på olika middagar men går ofta i kängor ändå. Så är det ju. Kanske är ditt liv så bra att du inte behöver allt det där extra? Det är ju inget krav att vi ska strössla våra liv med saker eller upplevelser vi inte behöver? Man behöver ju inte leva som andra. Bara följa sitt hjärta och magkänsla och leva det liv som man mår bra av själv. Sen finns det ju olika typer av personer också tänker jag. Såna som alltid ligger tre steg före och är redo, rastlösa och sugna på nästa grej, och de som tar det försiktigare, väntar in och inte gärna flyttar på sig i onödan för att leta kickar. Svårt att bli den andra typen om man är den ena tror jag, och det är väl lika okej oavsett? Men om du vill ha tips på hur du ska få till saker du drömmer om är det nog att börja med att försöka att inte känna att det är en prestation. För då kanske du inte orkar eller vill innerst inne? Det låter inte så njutbart. Se det istället som en present, ett minne, ett test. Säg det högt istället för att tänka det. Jag pratar konstant, säger alla tankar och genomför hälften. Kanske om du säger högt att ni ska picknicka så påminner någon annan dig när det passar? Det är ju inte heller bara din uppgift att få saker att hända, det gör man ju gemensamt. Livet rullar på så fort, det är sant. Men det är sällan glitterskuggan eller Monopolet man minns. Det är ju allt däremellan. Och de man varit med. När jag tänker tillbaka på bebistiden med Lynn tex så är det aldrig alla stora saker vi gjorde, kände, upplevde, köpte, hade. Utan sniffet i hans hår, morgonen i vår säng. Inga storslagna saker, bara det där man tar för givet. <3
