Jag pratade med två vänner i helgen om otrohet, eller kanske mer specifikt om flörtighet. Hur alla människor är olika mycket flörtiga i sin person och hur det kan bli en riskfaktor när man är i en lång relation. För innan samtalet hade jag nog en fördom om att flörtighet är ett tecken på att något inte står rätt till i relationen. Att man söker sin uppmärksamhet någon annanstans för att man inte får den hemma. Men så insåg jag att precis som andra personliga egenskaper försvinner ju inte den sidan av en själv bara för att man är i en relation, eller vad tror ni? Jag har aldrig varit en flörtig person. Jag undrar om det har med självförtroendet att göra? Jag har alltid haft dåligt självförtroende när det kommer till andra människor och vad de tycker om mig. Mitt självförtroende har varit bra när det kommer till min egen förmåga att klara av saker, men vad andra känner för mig ser jag inte hur jag kan styra och därmed antar jag att det inte kommer vara särskilt bra. Jag ser inte hur jag genom att bara vara jag och inte prestera kan få någon på fall, och samtidigt vet jag att jag lätt blir kär och då här det ju verkligen kört. Att vara flörtig innebär ju att man inte är kär. Att visa kärlek däremot, mina känslor och ge mitt hjärta, det är jag expert på. Men det kan man ju inte gå och göra till främlingar på gatan. Men om man är en flörtig person som får energi av det utbytet med människor, att bygga upp en energi mellan en, om det bara är ett hej på gatan, tror ni att den sidan försvinner så fort man kliver in i en relation? Eller kan den snarare bli ett bränsle? Får man vara flörtig när man är ihop, och var går gränsen? Jag har alltid varit en duktig flicka och aldrig varit otrogen i någon av mina relationer. Jag hade helt enkelt inte klarat av att göra fel. Det är inte värt det. Jag tror inte heller att jag har blivit utsatt för otrohet, det är iallafall inget jag vet om. Men om jag ska vara riktigt ärlig så finns det en situation för länge sedan, i en annan relation än den med Pontus då såklart, där jag hade möjligheten och det var riktigt nära. I efterhand inser jag att det kanske hade varit till det bättre? Att följa med i den stunden där jag verkligen kände alla känslor på samma gång, en otrolig uppbyggnad och spänning, för att sen se tecknen i det och göra slut. Kanske inte gå vidare med den andra personen som såklart inte var rätt han heller, men då hade jag iallafall fått uppleva något riktigt starkt? Det kan jag ångra om jag verkligen ska vara ärlig, att jag inte tillät mig själv att vara dålig just den stunden för att få känna det som jag verkligen längtade efter just då. Men jag ville inte såra min kille såklart, och gick hem, hade det dåligt i några månader till och sen gjorde vi slut. Det korrekta sättet att göra det på antar jag. Men var det verkligen rätt? Om jag hade fört mitt hjärta och passionen i den stunden, hade det gjort att jag flyttat gränsen för mig själv i framtida relationer? Hade jag blivit nojig och osäker för vad killar kan göra mot mig? Handlar otrohet om mer än bara den situationen, är det ett prov på vem man är i stort? Vad tycker ni? Gjorde jag rätt eller fel? Är ni flörtiga personer och isf, berikar eller skadar det era relationer om ni är i en? Det är spännande tycker jag, samtidigt som jag vet hur otroligt mycket otrohet kan skada. Men just därför kanske extra viktigt att våga prata om? Vad tror ni?
