Hej och god morgon! Nu är det dags för ett önskeinlägg om två ämnen som inte vanligtvis brukar dyka upp här i bloggen. Det korta svaret på varför jag sällan skriver om det är för att jag inte är uppväxt med att prata om varken politik eller pengar, men nu är det ni som önskar så låt oss dyka ner i dessa ämnen idag! Det påverkar ju oss alla. Så här löd kommentarerna, vi tar dom en och en.✎ Det skulle vara intressant att läsa om dina tankar angående pengar, eller privatekonomi. Hur såg dina föräldrar på pengar när du var barn, hur pratade ni (eller ens om?) det hemma, vad har du tagit med dig av det i ditt eget liv, hur ser du på pengar nu, sparande, ”slösande” etc.Tack för intressant fråga! Angående pengar i barndomen så var det som sagt ett ämne som vi sällan berörde. Självklart pratade mina föräldrar om det men vi barn hade ingen aning. Den ultimata lyxen antar jag, att få växa upp utan oro för pengar. Nu när jag är äldre ser jag att vi genomgick en resa och den ekonomin familjen hade när jag var liten inte är samma som vi hade när jag flyttade hemifrån. Min äldre syster och yngre bror har haft två helt olika uppväxter ur den synpunkten och jag ligger någonstans däremellan. Jag tror att jag precis som andra är väldigt färgad av min uppväxt och mina föräldrars beteende och prioriteringar. Min mamma kommer från Mölndal strax utanför Göteborg och min mormor och morfar jobbade med föreningslivet och på LM Ericsson. Min pappa kommer från Farsta och är uppvuxen med en ensamstående mamma som flydde från Tyskland efter kriget. Mina föräldrar träffades på Valands konsthögskola i Göteborg och gifte sig unga. Vi har bott i Majorna och Änggården och sen flyttade vi till Stockholm och Östermalm när jag var 10. Jag vet att det som varit absolut viktigast i mina föräldrars liv är de värderingar som kommit från deras barndom och det har påverkat hur vi sett på pengar genom åren, oavsett ekonomi. Rimlighet, arbeta hårt, omge sig av kultur, ha rutiner, fokus på hälsa. Viktigast är en bra vardag, ledighet är att vara tillsammans. Det har jag fått med mig hemifrån så det är viktiga grundpelare för mig. Min mamma är definitivt en person som inte slösar i onödan, vi har alltid handlat mycket second hand och hon kan absolut bli upprörd om något är dyrt. Pappa lägger pengar på det som är extra bra och är mer av en livsnjutare. Jag är väl en mix av båda. Vardagslivet och konsten har varit prioriteringarna under min uppväxt. Jag är inte uppvuxen med resor utan tillbringade våra somrar i stugan i Gladö kvarn. Jag har alltid varit väldigt försiktig med pengar på det sättet att jag alltid sparat så mycket jag kan och lägger allt jag har över på mina boenden, på vardagen vi har tillsammans. Jag är inte ett dugg bra på att ha fonder eller aktier, men investerar gärna i en restaurering av en gammal punchveranda, ett hem jag älskar att vara i varje dag och en livsstil som går ihop. I det kommer tex min hälsa, både fysiskt och psykiskt, in. Det känns oerhört lyxigt att kunna tänka så, och kanske är det därför ekonomi inte heller är ett ämne jag tar upp. Jag lever ett väldigt privilegierat liv som framgångsrik egenföretagare med mycket frihet och det är jag såklart medveten om och mycket tacksam över. Mitt liv och arbete hör ihop eftersom jag är min anställda och min chef.Jag hatar att köpa dyra saker som jag inte använder, det är det värsta jag vet, därför är jag ganska mån om att det jag lägger pengar på ska vara något jag har mycket glädje av. Den snabba kicken av ett köp vet jag inte ger mig någonting om det inte är ett föremål jag tittat på, sparat ner, lagt i en mapp och funderat kring ett bra tag. Som vinterkappan tex. Den kostar mycket men känns så bra att köpa efter år av att ha trånat. Jag gissar att det är åldern också, jag har lärt mig mer om mig själv och mina mönster och kan därför ta bättre beslut kring min ekonomi. Men helt ärligt så är jag en person som tänker långsamt och stadigt framför snabbt och växande kring allt jag gör. Jag är ingen entreprenör som kan trolla med kapital utan drömmer om ett stabilt liv där jag får möjlighet att vara trygg och kreativ vilket är en sån oerhörd lyx att jag inte ens kan tänka på att placera pengar och se dom växa. Det har jag ärvt av min mamma helt klart.✎ Hej Elsa! Tack för din blogg och för att du öppnar upp för oss att ge förslag på ämnen. Dina tankar kring inredning, loppisfynd och föräldraskap tycker jag är roligast att läsa om. Jag förstår att många inklusive jag själv följer din blogg för att koppla bort omvärlden en stund, men då du skriver så personligt om mycket annat skulle det vara intressant om du någon gång ibland bjöd in kring hur du ser på omvärlden och hur du hanterar allt det hemska som pågår (klimathot, krig, demokratiurholkning, hot mot folkrätten osv.). Vi är i liknande ålder och har barn i samma ålder, så skulle vara intressant att höra hur du hanterar din oro (för alla är vi väl oroliga över något) och hur du kommunicerar kring omvärlden med Lynn. Är politik något som pratas mycket i er familj nu respektive i hushållet under uppväxten. Ser du en skiftning kring det? Personligen växte jag upp i ett hushåll där politik/världsläget med jämna mellanrum diskuterades vid matbordet och det var inget konstigt att ställa frågor och att diskutera politik och ibland ryka ihop kring frågor. Jag upplever att det har skett en skiftning både i min familj och i samhället där folk (inklusive jag själv) har blivit mer försiktiga med att säga vad man tycker (och vara villiga att ändra uppfattning) för att man vill undvika att skapa dålig stämning och uppfattas som jobbig. Jag tänker att det ändå är hälsosamt och viktigt och kunna prata om politik som ändå påverkar oss alla, på ett eller annat sätt. Jag är med andra ord mindre intresserad av dina politiska åskådningar (även om det såklart också är intressant) och mer intresserad av bredare tankar kring politik, hur det påverkar dig, hur du hanterar det, ser du sig som någon som är politiskt intresserad/engagerad. Eller undviker du helst att ge dig in i politiska diskussioner. I så fall varför? Har det alltid varit så? Tack från en som försöker utmana sig att våga prata mer politik och värderingar då jag tror det är en viktig del av ett demokratiskt samhälle.Det här är en sån intressant fråga för här tycker jag mig se att många som läser och skriver är mer lik kommentarsskrivaren än jag. Ibland känner jag mig som ett ufo som är uppvuxen i en miljö som inte haft ett enda politiskt samtal under uppväxten hemma. Politik var något jag mötte för första gången som tonåring när jag träffade min första kille som var otroligt engagerad politisk och fick det hemifrån av sin mamma som arbetade i Riksdagen. För mig var det otänkbart att debattera, det hade jag aldrig gjort innan. Vid vårt middagsbord hade vi frågetävlingar om konst och geografi, pratade om kultur och skolan. Vi pratade aldrig politik. Jag har en svag aning om vad min mamma står politiskt och vet att hon är väldigt miljömedveten men jag har ingen koll på vad min pappa står. Han lever i sin konst till stor del och är väldigt intresserad av fysik och filosofi. Så har det alltid varit.Däremot så har värderingar alltid varit viktigt i vårt hem. De har varit så självklara att det för mig bara är helt normalt och inte alls något man behöver få andra att börja göra eller ha som ett enskilt beteende man står fast vid och inte får göra utsvävningar ifrån. Jag tycker tex. att människor måste få vara komplexa och motsägelsefulla. Handla saker second hand till 80% men kunna köpa nytt 20% utan att kallas hycklare. Våra beteenden kan vara minst lika mäktiga som en politisk åsikt om de kommer med en självklar och grundad känsla. För mig är det tex naturligt att läsa tidningen på morgonen, gå in i en second handaffär om man går förbi en, vara i naturen så mycket som det går när man är ledig, fylla livet med god kultur, prata vänligt med alla människor, ge till välgörenhet så mycket man kan och inte döma andra människor eftersom man sällan har hela bilden.Angående oro för världen så är det såklart något som alltid finns med en. Min vän sa till mig för ett tag sedan tänk att våra pojkar kanske behöver gå ut i krig och det slog mig som en himla käftsmäll. Hur ska man skydda sig från livet och all skit som pågår? Jag vet inte. Det kanske går att fortsätta luta sig mot sina värderingar, rösta för andra, den värld man vill leva i och inte bara sig själv (om man har möjlighet), försöka vara en god medmänniska till största mån. Det finns dock något i de här frågorna som jag tycker gör sig bäst ansikte mot ansikte. Över middagsbordet som du säger. I vårt hem pratas det mycket politik. Jag har vänner som är redaktörer för nyhetsprogram, som kan allt om det amerikanska valet, som arbetar politiskt och engagerar sig. De älskar jag att prata politik och omvärld med. Då kan det bli lite debatt-stämning. Jag vill gärna lära mig och förstå, prata med Lynn och ge honom en så bra start i livet som möjligt att kunna ta svåra frågor och funderingar med. Det är ju hans värld att växa i, tur att vi har en underbar generation på väg upp tänker jag ofta.Hoppas det var svar på era frågor! Håll gärna en respektfull ton i kommentarsfältet, så kanske den här typen av frågor vågar sig upp till ytan här i bloggen oftare. Puss!
