God morgon! Här kommer rubriken ni önskade som har varit svårast att skriva till. Hur man än vrider och vänder på sin roll som influencer så känns det svårt att skriva om på rätt sätt. Alla tusen vinklar man kan ta, alla fel man känner att man gör och borde peka på, samtidigt som jag inte köper att det är så enkelt som att en arbetstitel gör att alla som bär den borde klumpas ihop i samma lag. Jag hoppas att jag tolkat önskerubriken rätt, här kommer den iallafall! Jag har funderat på det här med rollen vi spelar, imposter syndrome om ni vill. Jag minns den så himla tydligt från min barndom och känslan i magen när den infinner sig är likadan idag. Jag jämför mig med andra och ser mig själv ganska ofta som en person som luras. För hur kan man vara den där glada överpeppade personen, men samtidigt vara den som är så osäker på sig själv? När jag var yngre fanns det tjejer som alla ville hänga med. De var så himla härliga och ofta väldigt säkra på sin sak. Vad de tyckte, de styrde och bestämde men de var samtidigt de mest mjuka. Deras liv var det viktigaste, och då menar jag inte på ett ego-sätt, utan på ett ni kan inte röra mig-sätt. Alla kunde röra mig. Jag kan bli vem du vill. Hur blir jag som de där tjejerna? Som vuxen kan jag lätt hamna i samma tankegångar. Sociala medier hjälper ju inte till precis, eftersom vi bara får se skärvor av liv. Precis som de där tjejerna jag beundrade som barn också hade en verklighet hemma min hjärna klippte bort. Men den där skärvan av skit som även de utåt sett lyckligaste och mest tacksamma personerna också måste ha, var ser man den? För när perfektionen gått så långt att även det stökiga är tillrättalagt förvirras vi totalt. Jag tror många ser mig som en av de ostökiga, och då måste jag bara le lite för mig själv. För det är så himla osant, men jag kanske inte är så bra på att visa mina stökiga sidor. Jag är nog rädd att ingen ska gilla dom och att tappa kontrollen. Den högsta statusen är lycka, vara i nuet, vara onåbar, insiktsfull, ha ork och känna innerlig tacksamhet för det man har. Jag försöker ofta för det känns så förmätet att inte göra det när man har allt. Fått allt i livet. Men samtidigt tänker jag på alla skärvorna. De får ta upp mycket mer plats. Tankar om att vara passé, drömmarna som gick i kras, självkänslan som är låg. Få ihop ett peppigt samarbete på det. Pouf imposter syndrome. För kommer man bli utstött om man inte glittrar hela tiden? Och varför måste glittret visas upp för massa främlingar? Jag vet ju att det inte går att lura nån. Man ser när en bild som Lynn tagit på mig med mest mark och ingen himmel visar den riktiga lyckan. Alla ser. Och de ser inte alls ut som all fixad lycka jag scrollar mig förbi på Instagram. Får man vara en överpepp, skör, drömmande, självkritisk, kvällstrött, lojal, ja-sägande, hjärtklapprande tjej i den här världen? Får man ta med det in i jobbet eller måste det stanna utanför? Finns det plats? Debatten om influencers är konstant och alltid en klick-magnet. Vi älskar ju att se brallorna åka ner på folk, helst tjejer. De ska ner från sina höga hästar. Haha kolla vad hon missade osv. Känslan av att se någon som låtsas ha allt och vara lycklig och skrytig göra bort sig är dubbelt tillfredsställande. Det känns lite pirrigt när ett stort företag gör bort sig, men det är inte samma sak som när en influencer tappar brallan, inget slår det. När man gör bort sig i verkliga livet är det ju bara att ställa sig upp, säga förlåt om man gjort fel eller garva åt det när man snubblat. Men det är inte lika lätt på internet. Text och bild är svart/vitt. Inte nyanserat. Så för att skydda sig själv kan man skapa en värld, en berättelse. Det vore så skönt att få ramla, snubbla och göra fel fritt, men jag tror inte att det går. Vad tror ni? Min roll som influencer är att driva den här bloggen, fylla den med innehåll som ni läsare tycker är intressant att läsa och samtidigt göra det som känns roligt och sant i magen. Det är en kreativ plats. Jag finansierar mina andra verksamheter, som vintagrbröllopsuthyrningen, podden och bokskrivande med samarbeten här på bloggen och min Instagram. Jag ser inte mitt arbete som viktigt och stort. Jag tror inte hellre att mitt liv är viktigast och att jag har det bäst. Jag distanserar mig inte från bloggen, den är en spegling av mig så här efter 13 år. Jag ser hur priviligerad jag är och hur enkelt saker är för mig eftersom jobbet är så flexibelt. Det njuter jag av och älskar att det ger mig möjligheten att starta upp verksamheter som kanske inte skulle vågas satsa på annars. Saker som puttrar sakta och tar tid. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för människor mer än ge en gnutta underhållning i scrollandet och finna deras drömklänning, få dom att känna sig okej i sina kroppar. Fina berättelser om saker som hittat hem, tips på mat och pedagogiska guider till hur man kan inreda, tips om tv-serier och putsade bilder från mitt liv. Kanske är jag en trygg punkt? En blogg som puttrat på och alltid funnits här? Påminner om tiden som går, det som är vackert och njutbart. Vad vill jag med den här platsen då? Vad är min roll? Vad vill man med en dagbok, med ett arbete som förändrats och blivit till organiskt genom åren? Förvalta den så fint man kan och stå för det som hamnar på raderna kanske. Fortsätta satsa på det som känns mest riktigt, roligt och bra. Lagom överpepp, skört, drömmande, självkritiskt, kvällstrött, lojalt, ja-sägande och hjärtklapprande. <3
