Hej från Gotland! Jag lovade ju mig själv att försöka springa varje dag den här resan och fick en fråga på ämnet som jag tänkte att vi kan reda ut och svara på. Min springresa från att knappt kunna jogga 800 meter i skolan till att älska att springa har jag skrivit om ganska mycket i min bok om man är nyfiken på hur hela den resan gick, men vi kikar på Klaras fråga så ska jag försöka svara! Hej Elsa! Jag har en fråga kring hur du tänker kring att löpträna varje dag. Min historia kring löpning är väldigt lik din, jag har alltid varit lite större och sämst på idrott. Jag började väldigt lugnt med att knappt ta mig runt 2 km. Utökade sedan långsamt till 3 km, sedan 4 km. Kände igen mig mycket i ditt inlägg ”hur jag lärde mig att älska löpning” och tyckte också det var skönt att stanna på den distansen och inte hetsa vidare mot längre sträckor. Har sedan årskiftet helt slutat fokusera på distans utan springer nu mera alltid X-antal minuter (oftast mellan 20-40 min) så får det blir så långt som det blir på den tiden (vilket även innebär att vissa rundor varit längre än mina tidigare distanser). Jag har dock svårt att känna mig motiverad till att springa mer än en gång i veckan. Det jag undrar är nog: När började du övergå till att springa varje dag? Hur långt springer du de passen? Känner du ibland att det finns fysiska och psykiska nackdelar med att ge sig ut varje dag, typ att kroppen tar stryk? Tänker i ljuset av det ovan nämnda inlägget om löpning där du just lyfter fram vikten av att det inte ska finnas något tvång inblandat i din träning. Går det att få ihop springa varje dag med lust och icke-tvång? Förstår givetvis att det är olika för olika personer och att allas resor ser olika ut. Jag ville nog bara veta lite hur du upplevde den förändringen, om du känner dig bekväm av att dela med dig av det! En dag kanske jag kommer ha samma pepp som dig ut i löpbanorna.. 🙂 Tack för en underbar blogg! Hej Klara! Tack för fin och intressant fråga! Jag ska försöka förklara så rakt och tydligt ur mitt huvud hur det funkar för mig. För det första så ser jag inte löpning som träning, det är nog det viktigaste steget för mig. Jag har aldrig tyckt att träning är kul eller drivits av att röra kroppen för att forma den, bli starkare, smalare etc. Helt enkelt för att jag alltid varit större och pendlat i vikt beroende på många olika faktorer (jobb/barn/amning/stress/årstid?) och liksom klivit ut från kontrollen där. All träning var dessutom så himla upphöjd i min barndom så jag blev anti. Ville inte alls när jag kände att jag "borde". Det är väldigt typiskt min personlighet. Kan själv osv. Jag ville verkligen inte känna mig dålig, så jag struntade i att testa. Det var först när jag blev vuxen och började testa att springa för att se om jag kunde för egen del som det blev något jag verkligen började tycka om. När jag springer så är det inte ett träningspass, det är egentid och meditation. Jag springer supersakta, ibland stannar jag för att skriva ner allt det min hjärna säger till mig för det är verkligen den bästa effekten av löpning. Jag får utdelning direkt. Hjärnan kommer igång, ger mig energi, pepp och idéer. Väldigt ofta, tex just nu faktiskt, sitter jag vid datorn svettig i träningskläder och skriver efter att jag sprungit för jag alltid får någon form av idé. Jag skriver listor, förbereder jobb som jag tidigare inte tänkt ska vara så roliga som vips blir superspänannde att fundera på och hjärnan hjälper helt enkelt mig att vara en bättre person mot mig själv. Allt blir lättare och roligare efterråt. Jag antar att jag måste vara extra känslig för den typen av hormon som hjärnan skickar ut vid träning. Jag är inte säker på att all form av sport skulle göra samma sak med mig dock, för i löpningen är jag ensam med mina tankar och följer bara med. Jag behöver inte tänka på att vinna, regler etc, bara ta mig framåt. Om jag har en riktigt dålig dag kan jag inte springa, för då är det för mycket som drar i mig och jag kommer inte in i flowet. Efter ett långt uppehåll är det också megasvårt. Jag antar att konditionen är sämre då och att det tar ett tag att komma tillbaka till den platsen där jag slipper tänka på hur jobbigt det är och bara hänger på. För så blir det efter ett tag, och det är nog därför jag vill springa varje dag om jag kan. Iallafall en liten bit. I stan och på vintern springer jag knappt alls. Det är grusvägarna här på Gotland som drar i mig. Här finns tiden och jag är aldrig stressad, jag tar mig lyxen att vara borta en stund och bara i mitt eget huvud. En promenad skulle säkert funka, men jag får inte samma hormonrush av det plus att det är så lätt att typ stanna och kolla i telefonen då. Men när jag springer får jag en paus från alla andra intryck förutom de som kommer direkt från mig själv. Den här veckan har jag sprungit varje dag, fast olika mycket. Jag har några olika rundor här på Gotland som jag springer beroende på dagsform och för att jag gillar att variera mig. Min vanliga runda är 6,5 km. Men jag har också en som är 4,5 km. De varvar jag beroende på lust och dagsform. Sen skulle jag aldrig tvinga mig själv att springa om jag inte var sugen eller hade ont någonstans. Det är helt och fullt en grej jag gör för att jag mår bra av det, i stunden och långsiktigt. De viktigaste faktorerna för mig är platsen. I Stockholm skulle jag inte heller komma ut varje dag, det är helt enkelt för mycket intryck så löpningen blir något helt annat. Jag vet inte var du bor men det kanske är en faktor? Oavsett så ska man bara springa om det ger en pepp och känns bra. Det är en klyscha men ändå sant. Det som gjort att jag gått från att gilla till att älska det är just att det är ett så enkelt sätt för mig att göra något för mig. Direkt hormonskjuts med belöning. Bara jag och mitt huvud. Det finns bara en grej som slår det, att springa rakt ner i havet. <3 Puss!
