Hej hopp och glad fredag! Mina fredagsplaner efter jobbet består av tre saker: - en riktig megagod fredagsbricka från Stockholms matmarknad, kanske jag slår till på skaldjur, de är ju godast nu! - iskallt pet nat i mina favoritglas utan fot som ska drickas framför öppna spisen. - film i soffan med duntäcket från sängen med såklart med mina killar! Vad är era fredagskvällsplaner? Nu tar vi lite frågor från frågestunden: Nämn vilka 5 saker som du inte skulle köpa på loppis eller second-hand ☺️ Det mesta går att köpa second hand istället för nytt så för mig handlar det mer om vad jag har behov av eller tycker är snyggt. Fula grejer står överst på listan, vill bara köpa saker jag 100% älskar! Väldigt trasiga saker som inte går att använda eller fungerar över huvud taget är ett no no för jag vet att de kommer fortsätta vara trasiga även i min ägo. Plastgrejer eller snabbproducerade kläder av sämre kvalitet är två grejer som jag ofta inte tittar på second hand heller och det sista får väl bli mögliga tyger eller plagg med kroppsvätskor på :). Hej Elsa! Jag måste införskaffa mig ett par nya glasögon, men vet inte alls vilken modell. Vore kul att höra hurdana glasögon du tycker är fina! Tack för all inspiration 🕊 Oh finns många fina! Mina favoritglasögon är stora runda med tunn båge. Om jag inte var så himla blind och inte kan ha slipade glas skulle jag ha såna själv. Dom här ovan från Chloé är fina tycker jag, och de här från Nividas som heter Beijing och är lite mindre. Du har skrivit mycket om att du varit brydd om hur andra, främst nya vänner, uppfattar dig, att du tror de upplevt att du tagit för stor plats, varit för på etc, fast du egentligen bara varit dig själv. Hoppas du är mer tillfreds med den biten idag. Jag undrar om du någonsin haft den rädslan i kärleksrelationer, till Pontus då, och varit nojjig över att du inte är tillräckligt ”likeable”? Hur har du/ni i såfall jobbat med det? Eller har du alltid känt dig trygg i er relation, hur har ni i så fall blivit så trygga som ni verkar vara nu, tror du? kram Hej! Så spännande fråga. Jag har ett invant mönster från barndomen där jag blivit tillsagd att jag måste backa och är för på och det har då skapat massa skam hos mig som jag sen har kvar känslor av när liknande situationer kommer. För att undvika skamkänslor har jag lärt mig att försöka hålla tillbaka och inte utsätta mig för den typen av risk att bli oväntat tillsagd och därmed rädd/ledsen. Jag har ofta en gnagande känsla av att jag går över gränsen, tar för mycket och inte lyssnar och tar in, därför nu i vuxen ålder försöker jag vara noga med det hela tiden, speciellt i nya situationer. Men eftersom jag är en person som kan bli ultrapeppad och rus-glad har jag svårt att helt dölja min personlighet. Men jag försöker tweaka den till det bättre, vilket jag antar är vad vuxenlivet handlar om? :) Men! Med mina närmaste vänner och med Pontus vågar jag vara 100% mig själv och litar på att jag är älskad för den jag är med alla mina sidor och är inte rädd att de ska prata bakom min rygg eller känna att jag tar över. För jag vet att de skulle säga till om jag var dum, och inte smussla med det. Det skulle vara raka rör, och det är med raka rör jag känner mig trygg. Då behöver jag inte gissa, undrar och testa mig fram. Då kan jag slappna av helt. Angående killar och kärlekssituationer så har jag nog alltid funkat bra i första delen av mötet. Varit modig och charmig med självförtroende. Sen har själva spelet varit svårare för mig. Jag vill liksom att man ska bestämma när man säger hej då när man ses igen. Att vara 22, singel och mingla runt i hipster-Stockholm var verkligen en prövning för mig. Som tur var var de flesta fulla och det var stimmiga klubbar så man kunde leva i ruset av det. Men när jag träffade Pontus blev det liksom självklart direkt. Jag behövde alldrig förställa mig med honom, jag vågade vara jag och alla sidor av mig själv direkt. Han älskade min personlighet och alla skavanker i den. <3 Ju mer jag gått i terapi desto mer inser jag när och hur det gått snett. Inga stora grejer och helt normalt, men det är vad som skapat mig. Mellanbarn, uppmärksamhets och känslomässigt krävande plus väldigt fysisk. I en familj där vi bekräftade varandra på andra sätt. Nu ger jag igen mot Lynn, hehe. Om hur relationen med Pontus blivit så trygg tror jag är att han är rätt för mig och jag för honom. Vi är en bra match helt enkelt. Pontus har fått otroligt mycket känslomässig bekräftelse och tid av sin mamma som är väldigt omhändertagande och det har gjort Pontus till en snäll feminist. Han har dessutom två yngre syskon och en äldre pappa som han tagit hand om så just omtanke är Pontus expertis. Han är bäst på det. Och det är exakt vad jag behöver. Jag antar att Pontus ser något i mig som han älskar också, jag känner iallafall varje dag att han inte vill vara med någon annan än mig. Han tittar på mig så. Han har aldrig vänt sig bort från mig, står alltid där redo att få vara nära. 11 år. <3 Hej Elsa! Jag har drabbats av en allvarlig sjukdom som har ställt hela mitt liv på ända. Framtiden är oviss och jag är så klart rädd och ledsen. Jag vet ju att du har varit igenom en tuff sjukdomsperiod i livet. Vad skulle du vilja ge mig för råd som just nu befinner mig i krisens öga? Hej fina du! Det kommer bli bra! Nu är du i den värsta fasen, när man blir sjuk inser att inget är värt nåt förutom att få vara frisk. Inga saker, pekpinnar, ingenting känns betydelsefullt längre. På ett sätt är man helt och fullt i sin egen person, inte påverkad av andras syn på en och småproblem försvinner. Det är de här egenskaperna som man ser får försöka behålla i fickan som skatten efter det fruktansvärt jobbiga. Det finns inga knep, allt handlar om tid. Gör bara de saker du blir trygg av. Under två månader tittade jag bara på naturdokumentärer för det var det enda jag inte fick ångest av. Inga mänskliga historier kunde få finnas när jag skulle dö, inga småproblem. Men jorden var vacker. Jag åt lugnande för att kunna sova och var i efterhand alldeles för hård mot mig själv. Man ska göra det man behöver för att ta sig igenom dagen. För det handlar om att göra dagarna uthärdliga så tiden går framåt så man klarar sig till nästa besked. Man behöver inte leva som vanligt, ta hand om relationer som inte är viktiga eller döda tid, man gör det som man vill och kan göra bara. Jag åt take away-middag med min stora familj så ofta jag kunde, ville sällan vara själv och ville heller inte prata om det. Jag är oändligt tacksam för det. Jag fick börja verbalisera vad jag behövde. Det är inte lätt att fråga om någon kan vara med en, men få säger nej då. Det svåra är att be. Sen efter, det är då det svåra börjar. För sen när du är ute ur den läskigaste fasen och vardagen kommer ikapp och du förväntas leva med den här erfarenheten men känner dig som en ny person fast allt är samma så börjar ett längre arbete. Det är då du har chansen att bli din bästa person. Du har erfarenheter av känslor i dig själv som inte alla får uppleva. Rädsla för att dö, det är så starkt. Det är en kraft. Den kan du ta fram sen och använda som bränsle i självkärleken. Det låter flummigt men du kommer känna det. All lycka till dig och håll ut, det kommer komma ljusare dagar och ett liv på andra sidan. <3 Tusen frågor om vänskap! Du verkar hitta nya härliga vänner och vågar ta kontakt, hur funkar det? Har du blivit vänskapsförälskad någon gång och hur har du hanterat dina känslor i det? Har det känns bara rätt och lätt med nya vänner eller har det varit läskigt och omvälvande? Hur hanterar du om du är rädd att vara för mkt i en ny relation? Frågar åt en vän, som det heter…☺️ Hej kompis! Jag har i livet insett att min modiga sida är en av mina bättre sidor och den ska få vara ute och rastas så ofta det går för att fortsätta vara stark! Man måste helt enkelt öva på att ta kontakt, visa sig själv, inte lägga hela skörden i den korgen utan enbart göra det för att det i stunden känns rätt. Att lägga in för mycket förväntningar i en ny vänskap tror jag kan bli ett problem. Det får vara från tillfälle till tillfälle. Åh, du verkar vara en superhärlig person att gå på loppis med, ska vi göra det ihop? Åh har du en likadan hund som jag, ska vi leka med dom i parken någon dag? Åh gillar du också kaffe, låt oss dricka det! Jag kontaktade ju Sofia efter att ha följt henne länge på Instagram och visste bara att jag behövde vara i samma rum som henne och höra tankarna hon hade i sitt huvud. Det är såklart inte alltid lätt att vara i en ny vänskapsrelation så som det är svårt att ta hand om en gammal över tid, men om man vågar vara sig själv och framför allt, vet sina svagheter och kan identifiera dom, så är det en skatt i livet. Jag vet vad som kan skava hos mig, och jag vet att det finns i mig, det är okej. Man har bara vänner för att det ska ge en nåt, det ska vara en härlig känsla. En möjlighet att visa och dela kärlek. Puss och trevlig helg på er!
