God morgon! Nu är jag hemma från London och har massa fint att visa er. Men först en liten titt bland frågorna ni ställe för ett tag sedan och svaren på dom, enjoy! ❣️ Bröllopsresa två veckor i sommar! Var hade du åkt och vilka ställen hade du besökt?Grattis! Jag hade åkt till södra Frankrike. Bilat runt mellan Antibes, Nice, Cannes och besökt små hotell, marknader och ätit ost med vin och frukt på stranden. Jag hade bott några nätter på Hotel Amour i Nice, sen fortsatt upp till Saint Paul de Vence och bott där, besökt Villa Rothchild och hängt på Paloma Beach på Cap Ferrat, sen till Antibes och avslutat med en natt i Cannes. ❣️ Jag vill börja fixa mig mer. Jobbar hemifrån och då blir det ändå alltid att det slutar med att jag sitter i pyjamasbyxor och en svettig t-shirt (som syns på teammöten). Hur motiverar jag mig själv till att göra iordning mig för min skull så här års? På sommaren är det mycket lättare, bara att dra på en klänning så är jag on top. Men att sitta hemma i jeans, smink och blus känns bara meningslöst.Jag fattar! Det är såklart upp till var och en hur mycket man tycker är rimligt att fixa sig, men som du säger kanske man inte gör det för alla andra utan också lite för sig själv. Det kär skönt att änna skillnad på att vara hemma frisk och att vara hemma sjuk. Har du möjlighet att jobba från något café eller någon annanstans ibland? Då blir det mycket lättare att göra sig i ordning, dra en borste genom håret och inte ha samma svettiga t-shirt hela dagarna. Jag vill också bara påminna om en grej som kanske inte hör till detta men som jag tänker på ibland. Först och främst, man behöver inte vara på topp varje dag, det kommer en ny chans imorgon. Men också, det är ditt liv här och nu så gör det du vill och gör det du mår bra av! ❣️ Jag har levt mitt liv i lite tvärtommönster, Provade många olika yrken in my twenties skaffade barn tidigt och har nu i 30-årsåldern börjat studera för att ha en utbildning i grunden, men ångest har kommit som ett brev på posten vem ska vilja ha mig sen? Vem är jag ens? Vad tycker jag om , vem vill jag vara? Jag känner åldersnojjan komma krypandes, att allt är försent och kört.. hur peppar man sig, hur hade du tänkt?Hej kära du! Jag vet inte om jag förstår exakt vad du är missnöjd med, men jag vill försöka hjälpa dig ändå. Främst, bra jobbat! Du har ju massa driv, det hör jag. Du har gjort tusen saker och testar det mesta, det tycker jag är en jättefin egenskap! Jag tror att vi gör det svårare för oss när vi tänker att livet ska vara på ett visst sätt och tydligt från start till mål. Då är ju allt bara en städad väg mot att bli gammal och "klar". Varför skynda dit? Det är väl toppen att du har en inre kompass som lett dig till olika ställen, du behöver inte vara komplett sammansatt med koll på allt. Massa grejer kan hända i livet, vem vet vem du möter och var du hamnar. Gör det som känns rätt, saker du är bra på och som känns kul. Testa att säga ja till nya grejer och var nyfiken, det är bästa botmedlet mot åldersnoja! ❣️ Jag har börjat dejta en kille, vi var kompisar från början och nu har vi gått på två dejter. Han tog initiativet första gången och jag andra gången. Vi har hörts på sms ganska ofta och setts i kompisgänget men inte gått på någon mer dejt på två veckor. Nu undrar jag om du tycker jag kan höra av mig till honom och ta initiativ till en tredje dejt (i så fall - tips på vad man kan göra?) eller om jag ska vänta på att han tar initiativet? Vill inte verka som att jag spelar svår men vill ju samtidigt att han ska vilja träffas lika mycket som jag vill. Hur skulle du resonerat om du var i min sits?Hej! Åh gud detta är så svårt! Varje sms vägs på en våg. Jag är kanske inte rätt person att fråga för jag har aldrig kunnat spela svår och när jag var singel frågade jag bara rakt ut. Men är det rätt så är det lätt tror jag, så därför kanske det bara är att skicka ett sms och fråga om han vill hänga? Är han intresserad kommer inte ett sms efter två veckor skrämma honom. Däremot om han är tveksam är det bra att få reda på det nu. Kanske har det hunnit hända något med detta sen du skrev frågan också, skickade du ett sms? Har ni setts igen? Det vore roligt att höra, jag hejar på dig! ❣️ Hur hanterar du att ha ett hus på lite längre distans? Jag har själv ett hus en kort flygresa bort. Varje gång jag kommer dit är allt som det ska men innan jag kommer målar jag alltid upp scenarior i huvudet av att mössen ska ha ätit upp allt, att det ska ha varit inbrott och allt annat möjligt och omöjligt som min hjärna kan föreställa sig. Ibland undrar jag om det är värt att ha kvar det, men så kommer jag dit och känner friheten och glädjen och förstår precis varför jag behöver det. Känner du liknande saker och hur hanterar du det i så fall? Jag älskar att ha ett hus långt bort, fast kanske mest för att det är Gotland. Jag tror inte jag skulle njuta lika mycket av ett hus någon annanstans med samma avstånd. Att vara på en ö är att vara i stunden, det är så himla härligt att längta efter något! Sen sväljer ju hus alla ens pengar och saker är aldrig som de ska, något är trasigt och en mus hittar in på konstiga ställen och det är snett, vint och dammigt. Men det är vårt snett, vint och dammigt! Längtan är halva grejen med sommarhus, jag räknar ner dagarna till påsk när vi åker igen. Jag har nog aldrig tänkt att något ska hända, men det gör det ju ändå. Vattnet slutar fungera, saker går sönder, sånt händer ju med ett gammalt hus. Oro är ett tecken på att man älskar nåt tänker jag! <3 ❣️ Hur ser du på den grupp engagerade följare som upphöjer dig till något som närmast kan liknas vid filmstjärnestatus och hyllar dig på olika verbala och materiellt symboliska vis? Ja det är ju mystiskt men en del av att berätta om sitt liv varje dag antar jag. Jag minns i början av min bloggkarriär när jag hade en kvinnlig läsare som brukade lämna föremål med vargmotiv utanför min dörr hemma. Det var sådär mysigt. Men så är jag ju offentlig, precis som mina föräldrar, och van vid att folk har alla möjliga tankar och åsikter om en. Man är jättefult klädd, man är jättefint klädd. Man är fantastisk, man är fruktansvärd. En grej jag brukar påminna vänner i samma sits om är att aldrig känna sig smickrade när någon höjer upp en till skyarna, för då är det lättare att bli totalt nedslagen när någon sågar en vid fotknölarna. Mitt jobb är att fortsätta skriva bloggen, fylla den med innehåll som jag kan stå för och som jag skulle vilja läsa. Vad man tycker om mig är något annat. Jag skriver inte för att bli hyllad, eller sågad, utan för att jag älskar det. Det allra mysigaste är dock när det känns som att vi har ett samtal, med varandra och andra bloggläsare. När kommentarsfältet känns rimligt och bjussigt, relevant och roligt. Det är vad jag önskar. ❣️ Min man älskar taxar och vill gärna att vi skaffar en, men jag är rädd att dem skäller mycket och är lite överbeskyddande eller reserverade gentemot främlingar. Vill höra vad din uppfattning är? Hur är Nikita? Valparna på kenneln? Tack för att du gör ett sådant fint och bjussigt jobb med inspiration och är transparent på dina kanaler, vill jag passa på att inflika. Vet du, de fördomarna hör jag om taxar hela tiden. Nikita varken skäller eller springer iväg och älskar alla människor och hundar. Jag tror det helt är baserat på vilken uppfödare man väljer och hur man är mot sin valp. Nikita har alltid fått gå mycket fritt och kan han inte hantera det blir det koppel. Vi skulle aldrig låta honom skälla på folk, det är inte okej. Jag tror absolut att man kan ha en tax som inte skäller eller beskyddar. Dock är Nikita väldigt flockbenägen och blir helt till sig när vi är många som går i grupp, det är som att han inte kan hantera det härliga! Var tydlig med er valp från början att man inte skäller så kommer det gå galant. Och tack, så snällt sagt. Puss.Det var allt, ha en fin lördag! ❤️
