Hej och god morgon! Förlåt, jag glömde helt bort att det var torsdag igår och att jag därmed skulle dra igång torsdagsklubben igen här på bloggen! Men låt oss ta igen det och prata idag istället. Och förlåt igen för att det blir ett sånt deppigt ämne på en fredag. Jag lovar att väga upp det med ett ultrapeppigt i eftermiddag som vi kan ta helg på. Men samtidigt vill jag ändå säga att det finns något fint i att prata om ångest, som är dagens torsdagsämne då många önskade det, just för att ångest är något som för oss samman tror jag. Det är ett ämne klätt i tabu som tidigare bara brottas undan som depp och oro som man ska leva med men jag är en firm believer att man kan ta kontroll över sin ångest med rätt hjälp och att man framför allt kan lindra den och bli snällare mot sig själv. Mina första minnen av ångest är nära sammanflätat med skam. Jag tänker ofta på när jag hade tovan som aldrig gick ur, den hade jag mycket ångest och oro över. Min första panikångestattack fick jag under mina föräldrars skilsmässa och då fattade jag absolut inte vad det var som hände. Jag stod i dörren på en tango-klass(!) och skulle precis börja dansa när hela min kropp skrek att jag måste ut därifrån och gömma mig. Det var för naket. Det hade absolut ingenting att göra med skilsmässan men det gick bara inte. Så här i efterhand tänker jag att det kanske var just för att det var en situation där jag behövde vara ensam med mina tankar och min kropp, helt i fokus, som hjärnan sa ifrån. Jag bearbetade och tryckte undan något som kändes för läskigt, och där i tangoklassen var jag tvungen att känna och tänka och stanna kvar i det. Att dansa går liksom inte när man är olycklig? Jag fick panikångestattacker då och då de närmsta åren sen, tills jag började gå i terapi och prata om det. Idag vet jag vad det är som händer när ångesten kommer, vilket inte är lika ofta som när jag var yngre men ändå med vuxen kraft, och har lite olika knep som jag försöker påminna mig om då. Detta: - Imorgon kommer det inte kännas så här - Tacka nej till allt, våga ställa in - Gör bara mjuka snälla saker, som nuturdokumetärer, långa bad, snälla kompisar, mjuka kläder - Stäng av mobilen!! Detta här den viktigaste punkten. Instagram är ett mörkt hål som aldrig tar slut när man har ångest - Försök se det mänskliga i dig, du är en människa av kött och blod, du duger i endast din existens Om jag påminner mig om detta blir det lättare. Idag får jag sällan ångest, men när det kommer gör det det med kraft. Jag bär på så många sår nu efter 35 år i livet och det är så mycket som jag inte bearbetat klart. Men just därför är det så himla viktigt tycker jag att se ångesten som något som sker mot/i en och inte något man är. Det är ett tillstånd, en känsla, inte en existens. Det är ett undantag, inte hela jag. Ibland blandar jag ihop att jag är en känslig person med att jag är en deppig person. Skäms över att jag har lätt till gråt och att saker drabbar mig. Men så tänker jag på det och inser att det inte är sant. Jag är en glad person. En otroligt pepp, sökande, livssugen, rolig, brokig person. Framför allt. Och ibland har jag ångest. Det är ju inte jag. Hur ser ni på ångest? Är det något ni känner? Har ni några knep som brukar lätta och hur är det nu under pandemin? Känner ni mer ångest än vanligt? Dela gärna era erfarenheter så kan vi stötta, peppa och finnas där för varandra. <3
