Glad torsdag och välkommen till ännu ett samtal med torsdagsklubben! En gång varje vecka pratar vi ju om ett ämne som det finns många tankar och funderingar kring. Högt i tak men respektfullt, stöttande och ärligt. Idag ska vi dessutom prata om ett ämne som många känner skam, oro och sviktande självförtroende över så det är verkligen viktigt att vi vågar lyssna. Barnuppfostran är en sak som jag tänkte på långt innan jag fick barn. Som människa i samhället möter man ju barn och föräldrar nästan varenda dag så det handlar inte bara om att vara mamma eller pappa. När jag var yngre såg jag barn som ropade på sina föräldrar gång på gång i mataffären och en trött mamma eller pappa svarade inte, utzoonad av sömnbrist kanske eller så hör man bara inte sitt eget namn efter tillräckligt många gånger. Jag tänkte iallafall, sån ska inte jag bli. Precis som jag tänkte med barn som hade iPad eller telefon klistrad till ansiktet. Mina barn ska minsann inte titta på tecknat när de är små. Jag hade förutfattade meningar om hur det skulle vara att bli förälder. Jag skulle vara mer vuxen då, mer principfast och i kontroll. Men när jag tänkte efter såg jag inte hur jag med min personlighet skulle klara av att vara en bra mamma? Jag känner mig ju själv ofta som ett barn. Men så hände det och det var precis tvärt om mot hur jag trodde. Självklarheten infann sig väldigt tidigt och jag kände självförtroende i min föräldraroll. Det var såklart inte lätt att ha en bebis. Jag minns de där första bilturerna i bilkö när Lynn skrek totalt otröstligt och det inte gick att varken stanna eller lyfta ur honom ur bilstolen. Då åkte babblarna fram på telefonen och jag satt där med skakande arm som höll upp telefonen för att han skulle se. Mjölksyra i biceps. Inte riktigt som jag trott. Samma sen när vi hade 25 minuters promenad till förskolan. Det började med att han inte ville sitta ner i vagnen och eftersom jag inte hade en timme på mig att gå, stanna i varje park och leka så mutade jag honom med telefonen om han bara satt ner så vi kunde gå. När jag passerade andra föräldrar sänkte jag blicken i marken och gick, i ett sorl av Pingus ljud. Till slut vägrade han sitta i vagnen om han inte hade telefonen i handen, och då fick jag sätta gränser. Det var hela tiden en balansgång mellan lösa problemet här och nu, samt att lösa det långsiktigt. Vissa saker hade jag inte någon tanke på heller hur de skulle bli, och så bara blev dom. För så uppfattar jag att barnuppfostran är till stor del. Inte alls en lista på regler man kliver in i föräldraskapet med, utan snarare en egen barndom och minnen som sitter i ryggmärgen som jag bär med mig. Jag uppfostrar nog Lynn väldigt likt så som mina föräldrar uppfostrade mig. Väldigt fritt utan massa pekpinnar och regler. De tyckte inte att bordskick var särskilt viktigt, inte heller att man inte fick svära. Men alla ska alltid få vara med och leka, och äta gör man alltid tillsammans. Jag säger hellre ja än nej, är säkert för snäll och ger honom mycket frihet. Jag är dock restriktiv med mycket annat. Vi har tex inte infört lördagsgodis än och han får nästan aldrig presenter av min mamma eller andra släktingar när vi ses. Det är typiskt min mamma. Och därför typiskt mig. Jag märker att vi nog är lite mer försiktiga med just godis, padda (han har ju ingen egen utan får titta på vår när vi reser) och tex lekland. Vissa saker skämmer vi dock bort honom mycket med, som tex pysselgrejer. Vill han ha nya pennor, lera eller något annat man kan leka med får han alltid det. Jag antar att det är så som både Pontus och jag haft det och kanske är det just i arv barnuppfostran går? Precis som jag hör min egen pappa när jag säger i bilen: "när du får egna barn får du bestämma vad ni ska lyssna på för musik" och "jag bestämmer tills du fyller 18 år". Många andra saker som jag känner att jag inte fick nog av i min egen uppväxt är jag tvärt om övergenerös med. Jag klänger nog rätt rejält på Lynn, säger att jag älskar honom varje dag och är mycket fysisk. Eller är det typiskt vår generation? Ni som har barn, upplever ni att ni bär med er en tradition av barnuppfostran från er egen uppväxt, eller har ni skapat ett regelverk eller ramverk kanske med er partner? Upplever ni att ni tycker samma? Tänker ni mycket på hur det kommer bli när barnen är äldre? Jag bävar lite för att få en tonåring. Jag vet inte om min "teknik" med att överösa med gos och pyssel kommer hjälpa när han kliver in i puberteten, hehe. Kanske visar det sig, på samma sätt som det gjort hittills? Sen är det såklart en otrolig anpassningsfråga, eller hur? Varje barn behöver så olika föräldrainsatser. Det märker jag bara när jag pratar med mina vänner som jag står nära. Våra liv och värderingar är relativt lika, men barnen har olika behov. Och i problemen gör man ju allt för att finna lösning. Tänker ni så, whatever works, eller har ni en tydlig plan i ert agerande? Och ni som inte har barn. Hur ser ni på barnuppfostran? Jag ser fram emot att höra era tankar och erfarenheter! Puss
