God morgon! Dags för ännu en vecka med vår fina diskussionsgrupp som jag är så glad över! Det är verkligen ett nöje att prata med er om allt mellan himmel och jord. Det jag märkt på sistone är att det kanske är extra roligt att prata om tv och därför skulle jag vilja prata med Big mouth med er. För det är en tv-serie (finns i fyra säsonger på Netflix) som innehåller alla de ämnen som ni önskat i disskussionsgruppen. Serien berör nämligen sexualitet, vänskap, rasism, familj, psykisk ohälsa och allt på ett väldigt underhållande, ibland dumt men alltid med tonåringen i första rummet, sätt. Jag hade glömt bort serien lite tills jag såg att den kommit med en ny säsong och klickade på första avsnittet när jag låg i badet härom dagen. Då slog det mig, hur himla bra de beskriver ångest och oro. Något som annars ofta berättas med allvar och mörker. Jag tycker verkligen om att depression beskrivs som en stor, trött katt som lägger sig över en som ett täcke. Det låter säkert dumt och alldeles förenklat, men det är nog just det som jag tycker är så otroligt förlåtande. Utan att förminska tar Big mouth upp känslor som många av oss har, eller har haft, och jag kände mig liksom hjälpt efteråt. Jag tänker också på hur det hade varit om den här typen av serie hade funnits när jag var tonåring. Jag kommer från en generation där man knappt pratade om sexualitet, mens och tråkiga känslor. Det skulle liksom gömmas undan så man kunde visa hur stark och framgångsrik man var. Skolan var stenhård, ingen som stack ut fick vara med. Kanske lever jag genom det här nya uppvaknandet som dagens tonåringar får växa upp i. Visst, det finns otroliga problem nu som vi slapp. Nätmobbning, grooming i mobilspel, ensamhet och isolering. Vi knackade ju på hos varandra och frågade om man fick leka. Och så fick man snällt vänta på rummet medan de andra åt middag. En bisarr tanke idag, visst? Hur är det att få sin första mens idag? Det finns en så himla fin scen i säsong fyra där Jessie får sin första mens och inte vill använda tampong utan lägger flera bindor på varandra och går och badar i en sjö. Hela sjön sugs sen upp i hennes bindor. Otroligt berättat. Det kanske är det som jag tycker mest om med Big Mouth. Det dumma tillsammans med det allvarliga. Klä av monstret sin mask. Göra det mänskligt. Alla karaktärer är snälla och goda, så som tonåringar är innerst inne väl? De har alla sina egna problem och stora tankar. Men de är inte ensamma eller utstötta på grund av det. Kanske är det tillhörighet jag känner där i badet. Gemenskap med dessa animerade tonåringar. Mänsklighet. Revansch mot min egen tonår som var mer full av allvar. Precis som min vuxenhet. Till vilken nytta? Vad tycker ni om Big Mouth? Har ni sett och isf, vad fastnade hos er? 📺
