God morgon och glad torsdag! Så bra dag, speciellt nu när våren närmare sig. Det känns som att helgen får smygstarta då. Idag ska jag på aw på en balkong, bara en sån sak! Igår var jag på min 4-årskontroll på Karolinska och det var jobbigt som vanligt. Jag blir nipprig i ett dygn innan och har nära till gråt för lite allt möjligt. Skör. Men så skärper jag till mig när det närmar sig, drar på mig underhållarbyxorna (eh tar ju av dom sen 🙃) och försöker skapa god stämning med min läkare Falken som är så mysig och bra. Han berättade att han bakat mina saffransbullar fem gånger i julas och så pratade vi om boken. Gissar att han fattar att han är omnämnd där. Även om jag fortfarande bär på så mycket ilska och sorg (varför var jag tvungen att födas 1986 och vara den sista som inte vaccinerades och varför gjorde de fel på alla mina prover och varför är det så orättvist allting?!) så vill jag att det ska vara härligt när jag är hos Falken. Det är så viktigt där. Vill aldrig någonsin få återfall. Glider in i facebookgrupperna ibland och ser tjejer tyna bort i denna hemska sjukdom. Som nog inte kommer finnas om 20 år. Den enda cancern vi har botemedlet till. Men som ändå får skörda liv varje år. Allt såg iallafall bra ut och då hamnar jag som i en energiskjuts. Köper syren och oliver, fotar kvällssolen och busar extra med Lynn. Vågar utmana. Och sen om ett halvår är jag tillbaka igen. I livets våld. Idag tänkte jag att vi skulle prata om ett ämne som en läsare önskat, nämligen drivkraft. Så här skriver Malin: "Hade gärna läst ett torsdagsinlägg om drivkraft. Så spännande och viktigt ämne. Lätt att tappa bort sig/svårt att hitta sin inre drivkraft. Tror det skulle vara inspirerande och intressant att få läsa om andras drivkrafter, privat och på jobbet. Tack! <3" Jag fastnade först inte för ämnet för jag tycker det låter lite som ett väggord. Ett sånt där ord som folk slänger sig med men som egentligen saknar betydelse. Vad är egentligen drivkraft? Finns det? Varför gör vi ens saker? Finns det en mening med nåt förutom att bara sysselsätta sig? Och där i funderingarna på drivkraftens klyschighet började den bli intressant. För vad är egentligen drivkraft och hur funkar den? Har alla den? Hur ser den ut? Om jag ska se till mig själv och backa tillbaka tänker jag mycket på bekräftelse. Det var min drivkraft i många år av min barndom. Både känslomässig och ytlig. Inte som i hur jag såg ut men som jag uppfattades. Jag minns särskilt en gång när jag gjorde en kylskåpsmagnet av cenitlera och gjorde en bit av en kjol och ett ben. Mina föräldrar berömde mig och sa att det var så knäppt och så fint. Att jag bara gjorde en del av kjolen och ett ben, inte två som kanske är det vanliga. Jag minns det här tillfället så oerhört starkt. Ett kärnminne, som man skulle sagt i Insidan ut. :) Ett lika starkt minne från samma tid i Göteborg är när jag skulle hjälpa mamma att handla på lilla närbutiken i Änggården och vi glömde filmjölken. Så jag fick springa tillbaka och fråga om vi kunde ta en filmjölk för vi hade glömt den vi köpt på bandet. Killen i kassan skojade med mig framför de vuxna i kassakön och sa att jag försökte sno en filmjölk. Och marken rämnade under mina fötter. Det kärnminnet är lika starkt fast negativt. Jag var missförstådd, jag ville inte stjäla! Skammen när de skrattade. Min drivkraft var länge att känna att jag skapade något, ville våga få något ur mina händer och samtidigt att inte göra någon besviken eller upprörd. Den balansgången är så svår, och när jag tänker efter är det exakt där jag är idag. Är det drivkraft, eller är det personlighet? I jobbet handlar det nog om att få andra, som kanske är lika mig, att känna sig mindre ensamma. Drivkraften ligger i att mötas. I tryggheten i det kreativa rummet. Bejaka, säga ja. En annan tanke jag burit sen jag började arbeta är att få det gamla att ha högre status. Det skavda, det åldrade, det besjälade. När jag började samla brudklänningar var det inte så många som såg det vackra i dom men jag ville att de skulle räddas och få sitt riktiga värde. Den drivkraften bär jag nog med mig i allt arbete jag gör, vill att kvinnor ska mötas, helst nakna både fysiskt och psykiskt, och liksom betrygga varandra? I min ateljé, i min blogg. Trygghet. Det är ju trygghet som gör att man vågar göra kylskåpsmagneter med ett ben och som gör att man inte står med byxorna nere på Ica, missförstådd med en filmjölk i handen. Trygghet. Vad är era tankar om drivkraft? Vad har ni för drikraft i jobbet och privat? Vad driver er att köra på fastän det är tufft och andra kanske försöker få er att känna att ni inte räcker till eller är bra nog? Vad är det för röst som är starkare än det sorlet? Puss!
