Hej, god morgon och glad torsdag! Jag är på strålande humör för ikväll ska Pontus och jag ha barnvakt och gå ut och äta middag plus att Mira kommer hit idag och fotar vilket alltid är härligt. Jag har börjat sätta tänderna i era önskerubriker och hoppas ni ska gilla mixen jag valt ut. Imorgon kommer ett himla fint inlägg också som ni som läst min blogg ett tag säkert kommer att uppskatta. Men nog om härligheter, idag tänkte jag att vi skulle diskutera ett ämne som jag försökt hålla undan från bloggen lite men som med rätt vinkel känns som att vi verkligen kan prata om på ett bra sätt här i torsdagsklubben, nämligen pandemin. Jag pratade med ett par vänner i helgen om hur tiden efter pandemin kommer vara och kom till en insikt som jag undrar om ni håller med mig om. Ofta efter stora kriser som krig, sjukdomar och andra omskakande händelser så firar ju nationerna. Jag tänker på bilderna från Kungsgatan när andra världskriget var slut, soldater som hånglar upp tjejer på stan, konfetti och fest. Enda sen Corona kom till Sverige har diskursen varit att sen när pandemin är över, ojojoj vad kul och härligt vi ska ha det då! Det ska bli fester, folk kommer resa, vi kommer fira att livet är tillbaka till det normala. Men jag undrar, kommer vi verkligen det? Har den här pandemin gjort att vi blivit omskakade så in i grunden att vi knappt vet hur man umgås i grupp längre? Har vi känt gemenskap i rädsla, i pekpinnar mot dåligt använda munskydd, för eller emot ett visst sorts vaccin, följt obehagliga iva-siffror gå upp och ner, lämnat kommentarer online och haft samma hälsningsfraser över Zoom. Efter ett stort trauma förväntas man ju vara glad. Men är man det bara för att traumat är över? Är det inte så att vi känner oss nakna efter traumat, kanske sörjer? Har vi hittat gemenskap i oro och sen när vi inte behöver vara oroliga längre, kommer vi känna oss ensamma då? Det är så enkelt att säga att pandemin isolerat oss, men ibland funderar jag på om rädslan kanske enat människor. Hur blir det då för alla som oroat sig sen? Kommer vi dansa i konfetti eller kommer det kännas tomt efter pandemin? Som när en kidnappare man bott hos i ett år öppnar dörren och släpper en fri. Känner man sig fri då? Eller vill man tillbaka till det som ändå var trygghet på något sätt? Vad tror ni? Är det förenklat att tro att vi kommer vara happy clappy när viruset är borta, eller kommer lyckan infinna sig direkt som i sagan vi alla drömmer om? Vad tror ni? 🦠
