Hej och god morgon på er! Dags för ännu en torsdagsklubb. Jag vill först nämna att förra veckans Gift vid första ögonkastet-disskussion självklart fortsätter (jag kommer titta på avsnitt fyra ikväll efter nattning och hoppar in i diskussionen då, men tveka inte att börja nu om ni redan sett!) i förra veckans inlägg. Idag ska vi dock prata om något annat. Kanske rör det inte alla som läser, men jag skulle ändå gärna höra från er som inte är hundägare hur ni uppfattar dessa saker. Jag har nu varit hundägare i sex månader och insett lite olika saker som jag skulle vilja prata med er om. Sånt som jag inte visste innan jag skaffade hund. Lättast är nog om jag staplar upp det i punkter. Här kommer dom. 1. Skräp. Det man märker direkt när man har hund är hur otroligt skitigt det är på gatorna! Är det alltid så här skitigt? Nikita vill bita i varenda grej han hittar och är det inte munskydd (hur mycket munskydd ligger inte och skräpar på gatorna numera!?) är det matrester, papper, plast och annat. Vi bor ju mitt i Stockholm så kanske är det allra värst här, men jag ser liksom högar med skräp?! Jag antar att det är årstiden också. Längtar verkligen till rena gator så man kan gå med sin hund utan att lirka skräp ur munnen på honom hela tiden. Jag antar att det blir bättre när han inte längre är valp också men nu oroar jag mig såklart för att han ska få i sig något riktigt dåligt. Hoppas inte! 2. Hundbajs. Plockar folk inte upp efter sina hundar?? Det känns som en sån grej där alla man pratar med självklart plockar upp, men vilka är det då som inte gör det?? Ge er till känna! 3. Stora hundar. Innan vi skaffade hund var jag inte ett dugg hundrädd. Pontus mamma har ju kennel för bövelen, med buffliga men såklart megasnälla Golden retrievers och busiga taxar. Lynn är uppvuxen med mängde av djur och rör sig lätt mellan dom fastän dom länge varit större än vad han är. Men nu när jag går på gatan med Nikita i koppel och det plötsligt dyker upp ett riktigt kraftpaket som ägaren knappt kan hålla i styr, då blir jag livrädd! Det känns som att när som helst kan den där stora kraftfulla hunden som skäller så det skallrar i rutorna ta ett bett av Nikita. Kanske är det bara valpbeskyddarinstinkt och jag inbillar mig, eller har vissa människor hundar som de inte kan hantera? Även i hundrastgården märks det. Vi går nästan bara till småhundparken och där är det inga problem såklart, men att ha en mindre hund bland olika storlekar i rastgården, ja då är det lätt att Nikita mest springer för sitt liv tills vi går. Sitter det i mitt huvud? Är det för att han är valp fortfarande? Ni som har stora hundar, hur tänker ni med mindre hundar? Det var egentligen de tre punkterna jag tänkte mest på. Generellt skulle jag säga att livet med hund är det mysigaste. Nikita sover på rygg med sina små kycklingben i vädret. <3 Det jobbigaste är nog att ha fyra trappor utan hiss och gå upp och ner och kissa hela tiden, plocka upp alla småbitar av bark som han sitter och gnager sönder och lämnar över hela golvet, hundfisarna i bilen som är dödliga och att bli väckt på morgonen med en slick i örat klockan halv sju. Men allt vägs såklart upp av att se honom nybadad, springa lös på landet, leka med Lynn och hur mycket han tycker om att vara en del av familjen. Till och med Mira börjar mjukna för honom. :) Ni som har hund, vad är era tankar? Kan ni inte berätta lite om era hundar och hur ni upplevde omställningen? Ni som inte har hund, hur tänker ni kring punkterna ovan? Puss!
