Hej och glad torsdag! Det är så otroligt spännande och fint att höra era tankar om stort och smått här inne. Att vi tillsammans skjuter lite på åsiktsnormen och istället skapar tillfälle för analys. Ibland blir det så stort att jag måste stanna upp och verkligen begrunda. Känslorna och tankarna lever sitt, och det är ju jag en firm believer av att det är bra och oundvikligt ibland. Någon frågade mig vilken Myers-Briggspersonlighet jag har när jag gör såna tester och det blir alltid samma för mig. Jag är ENFP, dvs champion eller förkämpe på svenska. Extrovert, intuitiv, emotionell och odömande. Eller det sista översatte jag själv då det engelska ordet är perceiving och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det som en egenskap. Uppfattande? Svårt. Anyhow. Som yrkesförslag till mig med min personlighet står det bland annat musiker, komiker (😌), författare, lärare och inredningsdesigner! Perfekt övergång till dagens ämne, som jag tänkte skulle vara en diskussion om inredning. Det är ju ett ämne som verkligen engagerar många idag. Visst har hemmet blivit en otrolig statussymbol, på ett sätt det inte varit tidigare? På bara några år har det gått från att vara en privat trygg sfär till något man skryter om, eller skäms över, lika mycket som ens bedrifter på arbetet och privat. Vi jämför med varandra fastän vi har helt olika förutsättningar och liv i övrigt. Eftersom scenen, dvs Instagram etc, är samma blir det så tydligt var vi står på skalan av hem. Inredning har blivit livsviktigt i sociala kanaler, det ska vara perfekt och harmoniskt. Jag känner själv hur ett väl inrett rum liksom känns som en utandning medan ett där allt inte fallit på plats liksom skaver. Jag märker det också på kommentarer att vi alla ser inredning och harmoniska rum som något vi gemensamt måste sträva mot. Många berättar direkt när de inte tycker att en inredning håller, att vissa möbler borde byta plats, vilka inredningsregler man ska följa, att man samtidigt ska vara avslappnad och inte så perfekt, att möblerna helst ska vara arvegods eller loppisfynd, fast inte hetsfyndade och absolut inte fel. Inget misstag får begås och lyckan när det blir rätt kan delas. Den här pressen på våra hem undrar jag över - vad beror den på? Jag är uppvuxen i operfekta hem. Mina föräldrar köpte hela bohaget till dödsbot vi flyttade in i och flyttade runt det i en lastbil när vi flyttade. Att möbler skulle vara praktiska, korrekta, coola eller ens hela var liksom inte en fråga. Det var ju bara möbler? Arbetet, livet och konsten var viktigare. Jag älskar inredning och knarkar känslan av att befinna mig i ett tryggt vackert rum. Jag blir en bättre person i en miljö jag känner mig lycklig i. Städat, personligt, lugnt, mjukt, varmt, vackert, knäppt på sina platser, mycket grönska, ljus, speglar, mjuka mattor och riktigt gamla möbler. Klenoder. Vad är det som gör att vissa rum verkligen känns bra? Vad är det som är tricket? Handlar det om slumpen, känslan, tekniken? Varför bryr sig så många idag om inredning och varför provocerar det andra? Vi har väl alltid haft intressen, alla möjliga, men tidigare har de inte varit någon annans business. Nu är sängens placering någon annans business, färgen på kudden i soffan. Höjden på taklampan. Det är spännande tycker jag. Hur vill ni bo? Bryr ni er om inredning och vad tror ni vi kommer se framöver? Jag gissar på mindre beige, mindre platsbyggt, mer verkligt liv, mindre stylat generellt, mindre romantiskt, mer gemenskap och funkis, mer 1990-tal och skavigt trygg nostalgi. Jag vill gärna höra era tankar! Puss
