Hej fina ni och god morgon! Torsdagsklubben uteblev ju förra veckan till förmån för påsk. Hur var er påsk? Vår var som vanligt både ljuvlig och en pers. Jag tycker alltid att ledigheter är just de två delarna, speciellt nu när man är vuxen och det inte bara handlar om påskägg, hehe. Nej ledighet för mig är tankespöken, jobb som behövs göras fastän man ska vara ledig, jämförelse, mys och allt däremellan. Men nu är det vardag igen och vi är faktiskt i Stockholm. Det var så mysigt att komma hem till lägenheten på kvällen. Jag minns hur det kändes när jag klev innanför dörren här efter den långa sommaren. Då kände jag verkligen att det inte var som hemma, Gotland var ju vårt hem. Men nu när vi börjat få i ordning allt njuter jag verkligen av att återse lägenheten. Min magkänsla är mitt värsta och bästa verktyg. Det går liksom inte att låta saker som skaver bero, men å andra sidan känner jag det starkt när det är rätt. :) Jag flyttade runt lite grejer som jag alltid gör när jag kommer hem efter några dagar borta, vände på storpelargonen vilket är så nära sex/första glaset vin/bra skvaller man kan komma i tillfredsställelsekänsla tycker jag. Alla stora blad vända mot mig, mmmmm. Idag tänkte jag att vi skulle utgå från en så himla fin och intressant kommentar jag fick av Caroline. I podden pratade Sofia och jag om att vi båda tycker att vi har så tunn hud. Alltså det är otroligt lätt att komma åt oss. Vi insuper omgivningen, tar ansvar för andra och kanske gör det just detta jobbat lite extra tufft eftersom så många tycker saker om en hela dagarna. Hur ska man hitta sig själv i det? Men ni som läser är ju inte främst bloggare. Dock tänker jag att dessa råd kan vi alla tillämpa och diskutera! Låt oss höra Carolines smarta tankar på hur man får hårdare hud: "Tips för att skaffa sig gåsfett eller hårdare hud! Det här hör inte till dagens blogginlägg utan snarare till podden, men skriver det här då det är alldeles för långt för att vara en kommentar på instagram. I dagens poddavsnitt pratade du och Sofia om hur man får hårdare hud eller gåsfett så att saker och ting lättare rinner av, och att ni undrade hur man gör egentligen? Jag vill därför dela med mig av ett par tips på sånt som har funkat för mig. 1. När jag började ett nytt jobb för något år sedan bestämde jag mig för att ta mig an all feedback med utgångspunkten ”kritik är en form av välvilja”. Alltså, när någon ger mig negativ feedback så utgår jag ifrån att det är för att personen vill mig väl, vill att jag ska jobba kvar och vill att jag ska bli bättre. Det betyder inte att jag måste hålla med eller att jag måste ändra på mig. Men det har gjort det mycket lättare för mig att se feedback med snälla ögon och fundera på om det finns något för mig att hämta där, eller inte. Det har gjort det lättare för mig att inte känna att jag behöver gå i försvar. Jag VET naturligtvis att feedback inte alls alltid är snällt menad, men jag har valt att tro att den är det, för då kommer den inte åt mig alls lika lätt. Kanske inte så lätt att tillämpa för dig och Sofia som får mer oombedda kommentarer, tjuvnyp och rent eleka kommentarer än gemene man på en vanlig arbetsplats. Men kanske ändå ett förhållningssätt värt att utforska? 2. Stoppa tankarna och sätt objektiva ord på vad som sker. Om man är en känslomänniska som jag är, så är det lätt att tankarna skenar iväg. Om någon säger något kan det vara lätt att fylla på med egna tolkningar och inre diskussioner med sig själv där ens ena röst säger att man faktiskt är jättebra trots den där taskiga kommentaren och den andra inre rösten säger att den elaka kommentaren hade rätt. och så diskuterar man mer och mer högljutt med sig själv och det krävs större och större snälla ord för att övertyga den elaka inre rösten. Jag försöker nu att ta ett steg ut från mig själv och med de sakligaste ord jag kan så kort som möjligt svara på frågan vad det egentligen är som pågår. Svaret kanske är ”jag fick en kommentar på bloggen som sårade mig”. och sedan är det stopp där. inga tankar om att det innebär att man är värdelös, inte perfekt, eller ens tankar om att man minsann duger som man är ändå. Utan bara stanna tanken där. sätt punkt i huvudet och gå vidare och gör det du var påväg att göra. Det handlar inte om att trycka undan känslan eller inte tillåta sig att vara en känslomänniska, utan mer att liksom bara acceptera att känslan ÄR där och inte måste bekräftas, förkastas eller tas bort. Säger inte att strategierna funkar i alla lägen eller passar alla. Jag fick själv brottas med att jag inte kände mig sann mot mig själv om jag ”lurade” mig att tro att kritik var välvilligt menad när det fanns en risk att den inte var det. Men efter mitt initiala tvivel har det här varit två strategier som hjälpt mig väldigt bra. Hoppas det kan vara till hjälp för någon annan också!" Detta är så intressant tycker jag! För mig handlar det nog mycket om att jag hade väldigt starka känslor som liten som jag sen kanske inte kände att jag blev sedd i? Att det har gjort att jag utvecklat en egenskap där mina känslor måste få ta plats. Tvärt emot att själv sitta i mitt rum tills jag är klar vill jag bearbeta ljudligt och nästan kräva att andra ska vara med tills jag är klar. Att bara svälja och vara tyst, reda ut och klara av kritiken eller vad det är blir att kastas tillbaka till mitt flickrum ensam istället för att bli hörd och sedd så som jag hade behov till. Inte så små behov behövs nog tilläggas till mina föräldrars försvar. Men! Fastän jag fortfarande har svårt för detta, det som Caroline säger som punkt 2, så är jag bra att ge det vidare till min son. Jag gör verkligen allt för att han ska bli sedd i sina känslor och fokuserar mycket på det. Jag ser också flickor som är exakt som jag var och kan liksom lukta mig till dom. Vill bara ge dom timmar att prata av sig. Säga hur de mår och vad de känner. Visa att jag var exakt likadan. Angående att se kritik som välvilja så tycker jag att det är ett väldigt bra sätt att angripa problemet på. Just för att det flyttar fokus från det som den troliga avsikten var, att trycka till, till att bli en glad stämning vilket inte alls var syftet. En annan tanke jag hade på ämnet är att det idag liksom antas att man måste "ta åt sig" av all kritik?! Allt andra säger till en ska man lyssna på och ta åt sig. Det är en intressant tid där man tillåts ha åsikter om alla och rätten att säga det till dom. Jag lyssnade på En varg söker sin podd när Caroline och Liv pratade om att humorn är död eftersom vi kan ha kontakt med varandra hela tiden. Det är många saker som dött nu när man kan framföra det till vem som helst. Kändisen är död. Humorn, den rimliga sakliga kritiken etc. Det verkar som att det här kommunikationssamhället som skulle föra oss närmare varandra också lett oss bort från oss själva en bit. Jag känner mig ofta riktigt jag-svag. Speciellt när jag tänker på mitt jag på internet. Vem är jag? Vad är min smak, min usp, min stil, mina åsikter? Jag filar ner de utstickande kanterna så mkt för att inte få starka åsikter om mig och inte uppröra någon att det inte finns så mycket kvar till slut. Att vara jag-stark och låta det andra säger om en rinna av en som en gås är inte charmiga drag idag. Vi ska lyssna, ta in och acceptera att alla andra kan ha rätt. Samtalet har blivit för demokratiskt? Och hur ska vi se skillnad mellan troll, kritik, feedback och hat? Vad har ni för tankar om detta? Känner ni er jag-starka? Tar ni lätt åt er av kritik från andra eller låter ni det glida av er? Vad tycker ni om sättet influensers svarar på kritik etc? Hur ska vi göra att samtalet blir mer nyanserat och inte så "jag väljer den här sidan och därför ogillar jag nu de som gör så här" etc? Hur ska vi bli mer jag-starka på internet utan att tappa vettet på köpet? Puss!
