Hej och god morgon alla fina! Idag börjar ledigheten för många och verkligen en tid för att bara njuta, men torsdagsklubben tuffar på så om ni har några tankar att dela på ämnet skulle jag, och alla andra som läser, bli så glada. Det här forumet är ju tilll för att vara högt i tak så våga vara ärlig, det ska jag vara, så hjälps vi åt att stötta varandra eller ta lärdom av andras erfarenheter. Idag tänkte jag att vi skulle prata om terapi. Jag har ju precis inlett en ny terapiresa så det är ganska aktuellt för mig. När jag var yngre trodde jag att terapi var något riktigt galna och sjuka människor sysslade med. Inte friska och fungerande som vi i vår familj. Terapi gick man i för att något var trasigt och det kändes lite skamfyllt. Det var i tonåren som några av mina kompisar, de som är smartast vill jag också säga 😌, började gå i terapi och det ändrade hela min syn på det. Jag insåg att jag växt upp med en ganska skev bild på svaghet. Att svag, ja det ska man ju inte vara. Stark och framgångsrik däremot, det är toppen! Att vara stark, svag, framgångsrik och vilja förändra något i ens liv som man inte klarar av själv, det var inte en bild jag fick ihop. Jag minns hur mina terapifrälsta vänner pratade om deras upplevelser med glitter i blicken. De hade kommit till insikter om sig själva! De kunde skoja om barndomen och sånt som jag kände mörker kring, de var inte trasiga, men de förstod och tyckte mer om sig själva tack vare terapin. Min första egna kontakt med terapi var när mina föräldrar skilt sig och jag helt plötsligt började få panikångestattacker som jag inte förstod. Jag hade tryckt undan så många känslor att hela mitt system ville visa mig att något inte stod rätt till. Sen dess har jag gått i lite olika terapiformer och har en liten spaning jag vill dela med mig av - det är inte problemen man söker för som fixas, det är de som ligger runt omkring man inte visste man behövde hjälp med. Kanske inget banbrytande, men när jag insåg det kändes det så mycket bättre. Att alla år i terapi när jag försökte laga mig själv och mina mörker från barndomen inte var i onödan fastän jag fortfarande har issues med självbilden, för mina relationer och massa annat knix har löst sig på vägen. Allt det där grunda har lösts upp på vägen när jag rotar djupt. Nu går jag i cancer rehab-terapi och ska försöka sörja klart. Det är målet. Jag är så trött på att vara ledsen för att det här hände. Jag vill börja njuta av att allt gick bra, trots att allt dramatiskt hände när jag var som mest hög på amningshormoner. Försöka hitta sätt att känna mig lite mindre ensam i det. För jag är inte ensam, det är ju det man inser i terapi. Vad har ni för erfarenheter av terapi? Har ni sökt för något speciellt och har ni isf kommit till insikter? Dela gärna med er av era erfarenheter! Ni som är psykologer, vad har ni för tips till oss andra dödliga om hur vi ska förhålla oss till livet? Hur ska man tänka? Puss och glas Kristi Himmelsfärdshelg! 🤍
