God morgon! Snart helg och fredag, men först torsdag och vår traditionsenliga diskussionsgrupp som jag gillar så mycket! Jag känner mig alltid upplyst och omgiven av smarta vänner i den. Hoppas ni känner samma. Idag ska vi prata om den psykologiska aspekten av träning, för det är den mest intressanta tycker jag. För många är säkert träning som att äta, en självklar del, men för andra är det en stor sak med mycket känslor, minnen, kanske till och med ångest och oro inbakat där i? Ni har ju koll på min träningsresa någorlunda. Min familj har alltid varit sportig, så det har bidragit till att jag tänkt på träning mycket. Men jag har aldrig känt mig som en sportig person, jag är ju en teaterapa. Vi är bra på bild men inte på idrott. Ångesten i omklädningsrummet när man var tvungen att klä av sig, känslan av att vara otrygg och bar i duschen till stressen över att bli prickad på killibollen. I min barndom fanns nog ingen glädje till träning eller sport när jag tänker efter. Det handlade bara om kropp och att vinna. Alla de känslorna tog jag med mig upp i tonåren och vuxenlivet sen. Det var aldrig rent från huvudbry, jag lät aldrig kroppen styra. Träning handlade om huvudet, om psyket, lika mycket som kroppen. Det är huvudet jag tränar för idag, inte kroppen främst. För att må bra i huvudet. Det är så himla tydligt sammankopplat för mig. Jag har nästan släppt tanken på att jag ska "forma kroppen" med träning. Så mycket eller ofta skulle jag varken ha tid eller lust med att träna. Men precis lagom för mig för att må bra. En restgrej som fortfarande spökar för mig som visar hur tydligt träning och psyke hör ihop är att jag får ångest av träningsvärk. Jag kan vakna mitt i natten när jag har träningsvärk och inte inse varför jag är orolig. Så kommer jag på. Min hjärna tror att jag är nyopererad. För exakt så här kändes det veckorna efter min operation när jag legat tippad på ett bräde under många timmar. Hela kroppen värkte. Den sorgen och ångfesten jag kände då är liksom inkapslad i känslan av att ha ont i musklerna. Så min hjärna väcker mig för att se om det är en fara som pågår. Åt andra hållet är jag numera också extra lycklig på måndagar. För då vet mitt huvud att den ska få vila. Träning är vila för min hjärna. Det är så skönt att låta kroppen få ta över och vara bara i den en stund. Nu som 35-åring tränar jag bara för min egen skull. Det handlar inte om hur alla ser ut i omklädningsrummet eller att vara snabbast eller bäst. Jag är verkligen inte bäst. Men bara för att jag inte är det vet jag också att jag inte är lika berättigad att älska träning som någon som gör det varje dag. Eller har det som sin identitet. Jag är fortfarande en teaterapa, men jag älskar träning och har gjort det på mitt sätt. Långsamt, lite och bara för mig. Hur ser ni på träning och psykologi? Har träning alltid känts lätt för er eller är det kanske som för mat för många, komplicerat? Jag funderar också på hur jag ska tänka nu när jag är förälder? Jag vill att Lynn ska hitta sin egen glädje i rörelse men jag vet hur svårt det är som barn. Många barn känner nog mer oro än vi vuxna tror när det handlar om kropp och fysisk aktivitet. Jag vill gärna höra era tankar! Puss.
