God morgon! Jag älskar när ni kommer med förslag på torsdagsklubbenämnen. Idag tänkte jag att vi skulle hjälpa Mia som hade en fundering som jag tror en del av oss kan hjälpa till med. Vi läser: "Jag har förslag på ämne jag är en ganska nybliven mamma cirka åtta månader tillbaka. Det största som hänt men också påverkat relationer. Främst har jag tänkt på vännerrelationer. Vissa visar verkligen noll intresse för vårat barn. Frågar aldrig hur det är med henne osv. Och sen har jag en nära vän som helt tagit avstånd helt då hon själv vill ha barn men inte har. Vilket gjort mig ledsen. Så hur påverkades dina relationer när Lynn kom? Och jag upplever också att du oftast umgås med vänner utan Lynn? Och med familjen när Lynn är med? Tar du illa upp när vänner inte bryr sig alls hur det är med Lynn? Skulle vara skönt och höra hur andra reflekterar över just såna bitar." Väldigt intressant och många viktiga delar i samma fråga tycker jag. Just hur livet förändras efter man blir förälder eller när ens nära vän blir det är en svårt situation som många av oss ställs inför i livet. Det är så himla jobbigt när saker som alltid varit på ett sätt förändras och byter skepnad, jag tror vi känner oss svikna då fastän det är en del av livet såklart. Personligen så har jag sen jag var ganska liten utvecklat en relativt anti-nostalgisk sida som gör att jag har lätt för förändring och farväl. Det låter kanske knäppt men det har alltid varit så sen jag lämnade Göteborg för Stockholm som 10-åring. När vänner flyttat utomlands och varit borta länge har jag litat på att vi kommer hitta tillbaka till varandra sen, om det är menat. Vänskaper jag haft som verkligen inte funkat har fått glida ut i sanden för att slippa såra varandra hårt när det ändå är så himla tydligt att vi inte ska vara med varandra längre. Människor förändras, livet också. Det är ju det bästa med livet! Att ens framtida bästis står där bakom hörnet, att den man kommer vara kär i gömmer sig bakom nästa krök. Att man kan må så himla olika på olika platser, leva mer än bara på ett vis. Den här inställningen, eller kanske personlighetsdraget, har varit superhjälpsamt i många fall. Man blir ju flexibel och lätt att ha å göra med. Men det är såklart också svårt ibland. Lite rotlöst och känslokallt kanske? När mina vänner började få barn såg jag hur de faktiskt blev tajtare än innan. Jag tror Tove var först i vårt närmaste tjej-gäng och jag minns hur vi alla låg i en hög i sängen runt den där lilla bebisen hemma hos Alice och bara tittade och tog om hand. Vaggade i famnen och turades om att putta vagnen. Det var allas business, för det var ju så stort? Sen började fler och fler få barn, jag inkluderat, och då var det naturligt att livet som det brukade se ut förändrades. Fler hade barn än de som inte hade så festerna blev fikor och svartklubbarna barnvagnsbio. De som inte hade barn kunde antingen haka på och vara med i det nya sättet att umgås eller hitta ett annat sätt att socialisera. Jag har vänner utan barn som är mer frågvisa om Lynn och mer anknytna till honom än många som är föräldrar. Det beror så mycket på personen, och hur de har det själva i barnfrågan. Jag är ju förälder och har barn, men ändå kan jag känna mig otroligt utanför i samtal om tex tvåbarnschocken, menscykeln, planering av nästa barn etcetc. Det gör fruktansvärt ont ibland, för det påminner mig om allt jag varit med om och hur ledsen jag är för det. Samt att livet verkar fortsätta där ute för alla andra men inte för mig. Så känner nog många kring olika saker, varav barn verkligen är en sån grej. Det är ju så stort och kopplat till ens identitet. För vissa är sorgen så enorm att det helt enkelt inte går att umgås med någon man bryr sig om som får uppleva det där man innerst inne helst vill i hela världen. Det handlar alltså inte om dig och ditt barn, utan om henne. Sen finns det ju såklart personer som är helt ointresserade av barn och barnlivet. Som tycker att det är fruktansvärt tråkigt att prata om och helt enkelt får panik på att bara prata om saker som rör den ena personens avkomma. Jag tror att vi som har barn, speciellt små, är minst lika kassa på att fråga de som inte är föräldrar hur deras liv är. Hur mår din hund? Hur går det med utbildningen? Hur är det med din familj? Hur går det med drömmen om hus? Allt det där som är viktigt för någon annan kan lätt missas när man har en livs levande minimänniska som precis bott i en och nu är utanför. Det är okej att det blir annorlunda en stund. Jag tror att det går att hitta tillbaka. Jag har en optimistisk syn på vänskap. Min kompis Daria tex bor i Nyköping med sin familj. Vi har inte setts på hur länge som helst, eftersom hon bodde i London innan dess, men eftersom vi hade en så himla tight relation innan hon flyttade tänker jag bara på värme på den och att så fort vi ses kommer allt vara prick som vanligt igen. Jag myser när jag tänker på hur hon har det och vad hon gör. Saknar men det gör inte ont, det känns bara fint. För jag tror att det går att bara känna att man unnar någon annan allt, om det inte finns något som skaver i en själv. När en vän inte vill fråga dig om ditt barn tror jag att det mer handlar om henne och inte ditt barn. Det är min gissning. Vänner som generellt inte visar intresse är nog ganska normalt. Fast såklart ohyfsat. Att du blir väldigt ledsen av det handlar nog om er relation i stort kanske? Att du vill att den ska vara något annat än den är? Eller vad tror du? När jag hänger med Lynn och mina vänner fotar jag aldrig, det är nog därför det inte syns. Det pågår ju en verklighet som inte dokumenteras också, som leksöndagar hemma hos vänner med bara massa kaffe och färgglada leksaker. Mjukisbyxor och bästishäng. Men jag älskar att umgås med mina vänner utan barn också, för det tror jag är lika viktigt som att umgås utan barn med den man är ihop med. Just för att verkligen se varandra utan filtret av ett barn. Nu är ju din bebis åtta månader och det är helt normalt att bara vilja vara med sitt barn och att det är hela ens värld. Det är också helt normalt att man nojar över allt, vill att allt ska vara som vanligt och tror att det kommer försvinna bara för att man gått och blivit mamma en stund. Det kommer det inte. Allt kommer finnas kvar. Gör det som känns mysigt. Riktiga vänner finns där genom allt. I en hög i sängen. För vissa grejer klarar man inte själv. <3 Vad tänker ni andra? Vad är era erfarenheter? Puss!
