Jag fick en kommentar som fick mig att tänka. Och jag försöker ju efter elva år som bloggare alltid bli bättre såklart, komma närmare mig själv och ge en riktig men inspirerande bild av mig själv och skärvor ur mitt liv. Så mycket som möjligt av mina tankar och funderingar, en del av det som sker om dagarna och kanske mest sånt som jag tycker är enkelt och kul att skriva om. Det är en balansgång såklart. Att driva en blogg är ju inte en berättelse, det är inte fiktion, men det är samtidigt inte ett tvärsnitt av mitt liv. Det händer ju såklart mängder av saker hela dagarna som jag inte kan eller vill dela med mig av. Inga avgörande saker, kanske mest vardag. Och det är nog det svåraste att fånga ner till ett blogginlägg. De där inläggen som saknar bilder, länkar, uppmaning. De som bara är ord och funderingar. De här inläggen som inte är till för att inspirera eller ramas in, utan bara är en fladdrig tanke som flög förbi, fångades och blev till text. Jag vet att det som vi pratar mest om idag som den stora boven är konsumtion. Det måste ju vara 10-talets stora avtryck, att vi blev aktivister och såg på våra liv och hur de påverkar varandra och jorden. Hur flyger vi, hur transporteras maten vi köper, varifrån kommer tomaterna? Vem har sytt den här tröjan och vad hade hen i lön? Det finns många aspekter att titta på. Hur tas jorden om hand, köper vi ekologiska grödor, kan man flygkompensera? Är det helt rätt att saker måste få kosta när inte alla har råd? Inga frågor har lätta svar, men en sak kan vi ju hålla med om allihop - nu går det inte att blunda för detta. Vi måste rannsaka oss själva och vi sätter krav på varandra. Så fick jag en kommentar som var kritisk till mitt shoppande. Att jag visar upp loppisfynd och en klänning jag köpt, inreder vår nya lägenhet och att jag helt enkelt mer frekvent än tidigare, tror jag iallafall har inte räknat inläggen på temat över åren, visar upp saker jag köpt eller som går att köpa. Så skrev hon en intressant mening som löd så här: "Våga vila i stil och hitta andra saker som ger värde, stimulans och utmaning i livet." Och då undrade jag. Framgår det inte vad jag ser som värdefullt, vad jag får stimulans av och har som utmaning i livet? Har min blogg blivit platt? Tror mina läsare att jag ser loppis och en klänning som värde, stimulans och utmaning i livet? Ja kanske, uppenbarligen en iallafall. Vilket såklart inte är något tvärsnitt men det är intressant för det är så stora penseldrag. Att det jag visar här på bloggen, det är det jag ser som värdefullt. Men självklart har jag förmiddagar hemma där vi lägger pussel och målar otroliga tavlor med elefanter. Men det vill jag inte fota, det är inte ett blogginlägg för mig. Inte för att jag tror det blir dåligt utan för att det är mitt att behålla. Och så hjälper jag mamma med hennes självkänsla, pratar om stress och hur man inte ska gå in i väggen bara för att man får ha en separatutställning på Liljevalchs. Om hur hennes vän som är jättesjuk kanske är den mest inspirerande personen av alla jag mött i hela mitt liv. Så positiv, så rolig, varm och snäll. Hur jag var långt ifrån sån när jag själv var inskriven på Radiumhemmet. Hur jag legat på den absoluta botten och skakats till sömns och måste döva min brutala ångest med tunga benzoider. Hur stolt jag är över att jag klarade mig ur det mentalt och så samtalen med mina vänner hur vida jag kanske borde ta tag i den post traumatiska stressen. Men det är ju så himla skönt att inte vara ledsen. De här åren av att få vara glad, lätthjärtad och rent utsagt lycklig har gjort att jag dragit mig från att våga rota. Tänk om jag blir tokig? Tänk om jag börjar fundera på de där sakerna jag tryckt undan för att kunna njuta i min vardag nu? Ja kanske, just därför måste det ju göras. Men måste det göras nu? Kan man inte få några år av att bara få vara glad? Som paus? Det ger mig värde. Att få vara glad, få några års paus. Att känna livsglädje och våga lita på det. Få vara mamma till Lynn och fru i tio år. Gå vid deras sida och vara en del av min stora familj. När vi åker på välgörenhetsloppislördag känner jag ett värde. Inte för att jag shoppar saker, utan för att jag känner gemenskap. Precis som när vi åker till landet och petar med pinnar i sjön. Men det är så svårt att fota, förmedla. Det är lite heligare kanske? Renare? Inte alltid läge att ta fram kameran. Men jag kan såklart berätta. Och det gör jag nu, och så ofta jag kan och orkar. Öppnar upp och delar med mig av alla tankar. Alla äkta fula som fina funderingar. Och det där med utveckling då. Ja. Att åldras. Är inte det det bästa som kan hända oss? Jag minns min osäkerhet i tonåren. Trodde att ingen ville vara min kompis egentligen, att de alltid ville leka själva. Men nu ser jag mitt värde. Jag är rolig och har rivig humor. Jag är ärlig när folk frågar viktiga frågor och jag håller med när de pratar om taskiga killar. Jag kan balla ur, lite, och förvåna dom, och så vet jag att jag bidrar. I både en liten och en större grupp. Det är utveckling. Så skönt med ålder. Att få känna sig lite mer som sin egen bästis för varje år. Att se sig själv ens som människa tar ju ett tag tycker jag. Jag var alltid en vålnad till tjänst som yngre. Hade ingen aning om vem jag var eller ville vara, bara vad jag borde. Det är så mycket som händer under ytan hos människor. Vad de går igenom, vilka rädslor de har eller vad de drömmer om. Vad de trycker undan. Kanske är det extra svårt i en blogg. Fastän vi pratar med varandra flera gånger om dagen som jag med mina kompisar på dm. Små hej. Kan vara viktiga och stora, men det kan också vara litet. Båda är viktigt tycker jag för att det ska vara en fin relation. Och sån är jag. Inget magasin, hel sajt, spokes person eller übermench. Bara en vän och person som gillar att dela med mig av tankar, bilder, funderingar och sånt jag blir glad över och vill visa upp. Hoppas ni ser igenom ytliga inlägg och ser att jag är lycklig nu, på riktigt! För det säger mina vänner till mig. Att jag är on a high. Jag sprudlar och pirrar och är genuint glad. Det är så mycket som händer i min kropp och i mitt huvud. I mitt hjärta. Jag vill verkligen att det ska framgå, att de glättiga inläggen om loppisfynd och en klänning bara är mitt sätt att visa det. Och njuta. Jag behåller mycket för mig själv också. Det ger mig värde, stimulans och utmaning i livet.
