Hej! I morse gick jag igenom era nästan 300 kommentarer om favoritblogginlägg genom tiderna. Ni vet till goodiebagtävlingen? Det var så fint att läsa gamla inlägg, högt och lågt, och se vad ni fastnat för. ♡ Många gillar inläggen där jag berättar om minnen som verkligen kändes, en del minns när jag pratade om mina föräldrars skilsmässa och hur jag hanterade det. ♡ Vissa älskade mina inredningstips och andra när jag visar vad jag fyndat på loppis. ♡ Många nämnde när jag berättade att jag var gravid och sen även min förlossningsberättelse. ♡ En del hade mitt inlägg I bikini som favorit, andra det när jag berättade om min inställning till min kropp. ♡ Vissa mindes min kärleksförklaring till Caroline, min bästis som hängde sig när vi var 21. Och sen hur jag berättade om när vi sa hej då till henne i kapellet. ♡ Inlägget Första gången jag... kom också upp, precis som godbiten Hur tänkte jag här? ♡ Inlägget om hur man vet att man är ihop med rätt person, och det där jag funderar på om min och Pontus relation kommer hålla när vi blir föräldrar var det också vissa som tyckte extra mycket om. ♡ Gotland är en klar favorit också, när jag berättade att vi köpt hus, och sen såg tillbaka på första sommaren med huset. ♡ Brev till Lynn kom upp många gånger, texten som jag också läste till honom på hans dop som nu ligger handskiven på en lapp i hans första år-bok. Även det där jag berättar om min barndoms största hemlighet, om skammen och hur jag inte vill föra det vidare. ♡ Många valde inlägg som handlade om min sjukdom, hur jag hanterade det och sen längtade efter våren. Men det inlägget som jag valde som vinnare är ett väldigt tidigt, när Pontus fortfarande var vargen. Berättelsen om vårnätterna när vi blev kära. Jag klistrar in hela texten här, och tack Rebecka som önskade inlägget! Mailar dig! Du fick mig att känna lite nykärspirr i magen efter att jag läste det. Nu ska jag förbereda Pontus julklapp och längtar efter att han kommer hem så jag får kasta mig i hans armar och hångla upp honom. Berätta att jag älskar honom och att jag är så tacksam för de här åtta åren som vi varit ihop och alla år som jag ser fram emot att vara med honom. Kasta mig kring hans hals, viska baby i hans öra och luta huvudet på hans axel. Och göra allt det där andra som 60-talslåtarna säger om kärlek. Det var Devis födelsedag den 20 mars 2009. Det var fredag och vårdagjämning. Jag hade köpt en perfekt Devi-klänning i present och vi träffades alla vänner på Tranan för att fira. Först drack vi massa bubbligt vin och efter ett tag promenerade vi sinnessjukt fredagspeppade hem till Livia för att dansa alldeles för många gånger till Charles and Eddie. Vi var där till klockan två minst men tiden verkade inte alls gå inom oss så vi bestämde att vi skulle ta två taxis till Spybar. Utanför Livias port sjöng vi högt högt Would I lie to you och väntade på vår skjuts ut i vårnatten. I bilen blev det klassisk taxifest med radion på hög volym och en glad chaufför. Vi anlände till Spybar och gled in i Gubbrummet där vi trängdes med tusen andra hoppfulla. Jag tappade bort mitt gäng, hittade en av dem men blev bortshasad. Han var upptagen med någon annan och jag var i vägen. Det fick mig att surt vända på klacken, tränga mig ut ur den överbefolkade gubbrumsingången och för första gången på hela året gå in i den lilla, vita baren. Där dansade unga, snävpacketerade tjejer till discotoner och killar i blonda afron poserade framför smattrande kameror. Jag blickade ut över rummet och såg något som stack ut. Eller snarare upp. En kille var nästan ett huvud längre än alla andra och han bar hatt. Jag tror jag tänkte på en gammal film och att jag ville se hans ansikte så jag samlade lite mod och gick fram. Det var något annorlunda med honom. Han såg ut som en snäll fransos med huvudet fullt av tankar och jag sa hej. Efter detta tog det kanske två minuter för oss att dela på en flasköl, kyssas passionerat mot bardisken, i trappan ner, i rökrutan och på trottoaren, åka taxi, lyssna på Mamas and the papas, sparka av oss vårkängorna, ramla i hallen och bli kära utan att vi visste om det än. Han köpte kaffe och croissanter till frukost och vi satte oss på Monteliusvägen. Därifrån ser man hela Stockholm och allt som händer där. Vi satt länge på trätrappan och jag spillde kaffe över hela kappan. Sen promenerade vi till Slussen och jag var tvungen att stå på tå när vi kysstes hej då. Han sa ”hit me” och tog fram telefonen. Jag skrev in mitt nummer och promenerade ensam sen inåt stan. Det kändes som den första vårdagen. Jag mindes att han hette de Wolfe, hade prickar i ansiktet och lämnade mig med huvudet fullt av tankar. Fem dagar senare, på en onsdag, ringde min telefon. Jag var hemma hos min systers kompis Thomas och vaknade av och an i den stora lägenheten medan jag lyssnade på Vargens hesa röst. Vi skulle ses på Nada två dagar senare där han spelade skivor men jag ville verka svår. ”Kanske” svarade jag och la på. Hans röst var så himla speciell. På fredagskvällen sitter jag på Tranan igen. En annan kille jag brukade hänga med, hade varit dödskär i men fått nobben av är där. Alla de andra också. Vi ockuperar hela övervåningen med dess rutiga dukar och kryddiga rödvin. Klockan tolv skickar jag ett sms till vargen. ”Vill du fortfarande ses?” och vi bestämmer att han ska komma hem till mig efter spelningen. Sen reser jag på mig, säger att jag ska gå hem men ingen tror mig. Speciellt inte han, som nu helt plötsligt ser ut att bry sig, och jag tar min jacka under armen. Väl hemma öppnar jag fönstret och låter mars allra sista nattvindar ila in i min bottenvåningsetta. Jag sitter där i fönstret och väntar på honom och långt där borta kommer en tweedkappa och hatt, mörkbruna lockar och ett födelsemärke på vänster kind gående. Dagen efter lämnar jag honom i min lägenhet och går till jobbet. Han har diskat och slängt nycklarna i brevinkastet. Jag öppnar datorn och stirrar på hans facebookbild. Nu finns det ingen återvändo. Nu är jag helt körd. Så himla döds rakt in i hjärtat-kär man kan bli på två enstaka vårnätter.
