Jag har nu gått fyra dagar över tiden och jag vaknar redan klockan fem på morgonen helt rastlös och nästan förtvivlad. Åh. Att dagarna efter BF skulle vara så här svåra rent mentalt hade jag aldrig kunnat förbereda mig på. Det är nog inte så att jag verkligen trodde att bebisen skulle komma prick på sin beräknade dag, men de här extra lediga och ovissa dagarna gör inga bra saker med mitt planerar och presterarhjärta. Varje minut, speciellt de mellan fem och sju på morgonen när jag ligger klarvaken i sängen och lyssnar på smattret mot rutan, är milslånga och tomma. Tankarna hopar sig och stressen över att jag inte bara ”njuter” och sover gör det hela ännu knepigare. Varför hoppar jag inte omkring på små rosa moln och tänker på att snart är vi ju tre, snart kommer jag att få vara med om den sjukaste upplevelsen? Jag kommer ju att föda detta barnet, om inte idag iallfall om några dagar. Att vara rastlös i själen klockan fem på morgonen har inget botmedel förutom att skriva av sig. Ett par ord i anteckningarna så är det bättre sen. Jag kan ju inte ändra på mig själv. Jag är född och programmerad att njuta som mest under prestation och tydlig riktning. När jag inte vet vad som händer, när, hur, var och framför allt inte kan styra någonting av det själv, blir jag osäker på hela mitt varande. Kommer jag vara intressant sen? Kommer jag någonsin känna mig duglig? Varför är alla i mitt Instagramflöde på fest jag inte är bjuden på? Sånt som två timmar senare spelar noll roll, men som klockan fem är världens viktigaste. Tänk om man var en sån som bara gick upp, satte på en kopp te och läste morgontidningen i junisoluppgången istället? Hade ro i hjärtat och tänker att allt löser sig såklart. Istället tänker jag på mitt rastlösa hjärta, petar på Pontus och frågar om han kan vara vaken med mig en stund. Han säger att det kan han absolut, och att snart, då kommer jag aldrig behöva vara rastlös mer. För då är vi föräldrar, och herrejesus vad det finns att stå i då. Tidiga mornar och tusen livsfrågor att svara på när man minst orkar tänka på sånt. Och då somnar jag om. Lite mer rofylld. Tur att det snart kommer en till som funderar över livet klockan fem på morgonen. Translation: About waking up at 5 am and beige four days over due, restless and anxious.
