Hej! Idag går jag in i vecka 38 av min graviditet vilket betyder att den beräknas som fullgången. Därför tycker jag att det är dags att summera andra halvan av tiden, då man ju aldrig vet när bebisen kan titta ut! Vips när jag slutar vara gravid kanske jag också slutar att minnas exakt, så bättre att skriva när man är i den kroppen fortfarande tänker jag. Här finns ett blogginlägg om hur jag kände mig de första 15 veckorna, och här kan man läsa om första halvan av graviditeten som jag skrev när jag klev in i vecka 21. Nu har det hänt grejer och skillnaden är ju enorm. Knäppt att jag typ kände mig klar i vecka 21 och trodde att det skulle vara så mysigt för evigt, but no. Andra halvan av graviditeten har varit helt annorlunda än första. Typ så här: Magen: Min mage har legat stadigt på kurvan (strax över) och växt i den takten den ska. Men jag känner ändå att jag fått höra ändå från start att jag har en exceptionellt stor mage. Det verkar vara väldigt små marginaler som gör att andra uppfattar gravidmagar som himla små eller stora, trots att de båda ligger där de ska inom ramen på kurvan. Men, vi har ju ett omättligt behov av att märka och sätta in kroppar i olika fack, och speciellt gravida kroppar. I helgen fick jag frågan av tre vilt främmande människor om jag hade tvillingar i magen. Det säger något om hur stor jag uppfattas. Enligt min barnmorska kommer bebisen vara en så kallad "socialstyrelsenbaby" på runt 3500g när den är klar, men att jag har mycket fostervatten vilket gör min mage lite större än medel. Utifrån mitt alldeles egna perspektiv så tycker jag mycket om min mage. Den gör det lättare för mig att knyta an till vårt barn och är rund och mjuk och fin. Jag står ofta och speglar mig i profil och tycker att jag ser fin ut. Den stör mig inte heller och är sällan i vägen eller gör ont. Det sparkas och rumlar där inne och jag klappar och smeker snällt. Den är helt enkelt mysig. Även som superstor då. Nu börjar jag tänka på hur det kommer vara sen utan mage, eller med mammamage då. Det är något jag inte funderat på tidigare. Hur ska jag bli stark och få tillbaka mina magmuskler igen? Kroppen: Som höggravid känner jag mig fortfarande fin och gillar min kropp. Men ibland känner jag inte igen den. Vattensamlingar, svullna fötter och framför allt svullet ansikte. När jag ler ibland undrar jag om jag botoxat hela fejset? Ser helt sjukt ut. Och ibland ser det normalt ut. Konstigt det där. Men jag känner mig snygg och relativt stark. Förutom alla krämpor då. För de kom verkligen först i vecka 35. Krämpor: Att jag skulle få så himla ont av att vara gravid, det trodde jag verkligen inte. I vecka 35 fick jag en nerv i kläm och var tvungen att använda kryckor ett tag. Sjukgymnasten kunde inget göra sa hon utan räckte mig dem och ett foglossningsbälte och sa lycka till. Jag blev nästan helt knäckt av smärtan. Kunde inte göra någonting själv och funderade på hur i hela friden det skulle gå att vara fem veckor gravid till på det här sättet. Men sen nu i vecka 37 försvann det. Och fram kom vanlig foglossning istället vilket känns mycket mer hanterbart. Den knivhuggande smärtan är borta och det är mer en hanterlig molande smärta lite överallt, inte bara på en nerv. Svullnaden i fötter och händer är en annan grej som blivit lite jobbig. Fast mitt karpaltunnelsyndrom har försvunnit. Krämpor kommer och går tydligen, och när man haft dem i en vecka tror man att de kommer vara där för evigt, och så är det ju inte som tur var. Jag har inte haft halsbränna, knappt några sammandragningar och förverkar och illamåendet är helt okej. Så mina krämpor under den här graviditeten om man ska summera är väl nerv i kläm, lite foglossning och svullnad. Helt okej ändå. Huvudet: Jag har helt slutat få ont i huvudet. Kanske har kroppen vant sig vid allt extra järn jag äter nu? Eller så är det hormonellt. Himla skönt ändå eftersom jag minns att det skrämde mig lite i början. Maten: Jag äter ungefär samma mat som innan jag blev gravid. Kanske lite mer frukt, glass, några extra mellanmål och mer sött generellt skulle jag säga. Jag har ju inte mått illa under andra halvan av graviditeten, inte heller varit monsterhungrig. Så maten har inte tagit en så stor plats i mitt liv. Mest att det är gott med glass. Vilket ju är givet. Kläderna: Jag är fortfarande förbluffad över hur onödigt det varit med gravidkläder för mig! Jag hade helt inställningen att man måste byta stil och garderob när man blir gravid, men så har det alltså inte varit. Just nu har jag ett par vintageklänningar kvar att varva mellan, och glider mest runt hemma i min linnekimono eftersom jag ändå är för varm för hela outfits. De enda nya kläderna jag köpt nu under andra halvan av graviditeten är några amningsbhar till sen, lite fler strumpbyxor och skönare skor. Det trodde jag verkligen inte. Oron: Jag läste någonstans att den vanligaste oron när man befinner sig i andra halvan av graviditeten är oron över att barnet slutar röra sig i magen. Det kan jag verkligen förstå eftersom det står i alla appar varje ny vecka att bebisen ska röra på sig normalt annars ska man åka in. Jag har ju haft en väldigt rörlig bebis och inte varit orolig för det alls. En konstig känsla jag fått dock är att när varje person jag känner visar upp sin söta nyfödda unge på Facebook eller Instagram blir jag lite svartsjuk. Det är så himla konstigt. Som att jag får se vad det är jag längtar efter hela tiden men inte kan greppa att jag är på väg dit själv. Alltså att det faktiskt bor en bebis i min mage som också ska ut snart. Jag är så rädd att snubbla på mållinjen eller något, kanske ta ut lyckan i förskott? Kanske är jag inte helt trygg förrän bebisen är här, fast då börjar ju en ny oro såklart. Mödravårdcentralen: Jag har haft lite otur med min mvc eftersom min barnmorska blev sjukskriven när jag precis fick veta att min bebis ligger i säte och hade tusen frågor. Sen fick jag en jag inte funkade med och nu har jag en tredje som också blev sjuk men som är frisk nu. Det har varit lite roddigt med tider och jag har känt att min trygghet blivit lidande. Det är så himla tråkigt, eftersom besöken till mvc varit en av de mysigaste sakerna med att vara gravid för första gången. Jag hoppas dock att de här sista besöken ska kännas superbra och under kontroll så jag kan föda mitt barn i lugn och ro. Dessutom har jag fått någon knäpp att jag bölar varje gång jag är där nästan eller pratar med dem i telefon. Kanske för att min mamma är i Paris nu, eller för att jag kämpar på så bra annars och liksom megaslappnar av när jag pratar med trygga proffs. Vet ej, men det är iallafall något som jag inte varit förberedd på skulle ske. Hoppas de gillar mig ändå. Vardagen: Den 19 maj slutade jag jobba, när jag var i vecka 37. Det var verkligen på håret skulle jag säga då jag hade så ont i min nerv då. Alla är ju olika, men för mig är det riktigt viktigt att hinna varva ner nu inför vändningsförsök, eventuellt snitt och bebisankomst. Jag har ju bloggen och massa annat att göra också, så helt stilla blir det inte. Men att inte ha ett enda möte, inga besök i ateljén, vara helt klar med brudklänningarna inför sommaren, inte ha inspelning eller andra uppdrag känns superbra. Nu ska jag njuta av våren och värmen, fixa i ordning allt det sista förberedelserna och bara vila. Helgen: Jag har fått höra en del av mina vänner att de är så glada och kanske lite förvånade över hur mycket jag varit med på helgerna under den här graviditeten. Jag är ju en megarastlös och social person och visste nog själv att jag inte skulle vilja hålla mig hemma när det vankas Trädgårdspremiär eller balkongfest, men andra verkar tycka att det är strongt jobbat. Det har liksom gett mig mer energi och gjort det lättare för mig att verkligen vila när jag är hemma och gör inget sen. Som att ladda batterierna med kalas och sociala sammanhang för att verkligen gå in i sparläge efter. Det har funkat bra för mig! Men jag vet inte om en roadtrip fram och tillbaka till Falun i en bil den allra varmaste dagen var så bra för min kropp. Det var nämligen då jag fick min nerv i kläm. Man är ju bara dödlig. Planeringen: Jag har det mesta klart här hemma. Kvar på listan av saker att göra innan bebisen kommer är att städa lägenheten (jag ska hyra in någon tänkte jag och få det riktigt fint), köpa en skötbädd till skötbordet, kanske nya mjuka tofflor till bb-väskan eftersom de andra blev mina vanliga sommarskor och sen är vi helt redo! Nu är allt fokus på vändingsförsök, eventuellt snitt och att preppa hjärnan och kroppen inför det. Förlossningen: Om det blir vaginal förlossning är det viktigaste för mig att jag får hänga med i allt som händer, att personalen är lyhörd och tydlig med information och varm. Sen har jag inga preferenser ang. smärtlindring eller annat har jag kommit fram till. Jag litar på dem i de olika lägena. Sen jag fick veta att vår bebis ligger i säte har mina tankar inför förlossningen blivit mycket luddigare. Nu funderar jag på om det kommer kännas oroligt med bebisens position, att jag liksom inte kommer lita på att det är huvudet nedåt och allt på banan som det ska. Och sen föder jag himla gärna på SöS, eftersom vi bor bredvid. Blir det planerat snitt vill jag läsa på lite mer om det, förbereda mig mentalt på en större operation och sen se det som något underbart! Att få veta prick vilken dag man får träffa sin bebis och liksom kan förbereda för det, så skönt på ett sätt. Men allra helst föder jag nog vanligt ändå, men med en bebis som verkligen har huvudet nedåt och vill ut den vägen. Jag är inte så orolig eller rädd. Kanske för att jag fortfarande vet så lite om hur det kommer bli. Det blir nog annorlunda när jag ligger där och ska bli snittad eller får första värkarna och känner "har jag förberett mig nog?". Time will tell. Första bebistiden: Jag längtar efter bubblan och att verkligen gosa in mig i vår nya bebis. Jag hoppas att vi mår bra allihop och drömmer om lugn och ro i hjärtat och tusen nya känslor och upplevelser. Sen har jag nog inget mer att säga om det, vill bara att vi ska vara glada, trygga och kära. Träningen: Jag tränade en till tre gånger i veckan fram till vecka 31 prick. Då blev jag förkyld och kunde inte gå på de sista gravidyogapassen. Jag gick en gång till vecka 33 men kände att nu är jag klar med träningen och behöver gå in i vila mode. Det har känts jättebra att röra på sig mycket under hela graviditeten, och jag är så himla glad att jag gjorde det! Jag längtar efter att få träna igen, och hoppas att jag kan göra det inte för många månader efter då det verkligen blivit ett av mina lyckopiller och lugn. Klar med och längtar efter: Jag är helt klar med att ha ont i min ischiasnerv och inte kunna vända på mig i sängen när jag sover utan att skrika rakt ut och väcka Pontus och katten. Jag är klar med att främlingar tar på min mage på stan och kommenterar min kropp (tänk om man sa det första man tänkte på när man såg deras kropp till dem?) samt klar med fingrar som inte går att böja. Jag längtar efter att få hålla vår fina lilla bebis i min famn och se det lilla ansiktet. Jag längtar efter att se som det blir blå eller bruna ögon, brunt, blondt eller inget hår och så längtar jag efter att lära mig bli en fin och snäll mamma. När jag tänker på hur mycket känslor jag känner för mina föräldrar och hur otroligt stor del de haft i mitt liv blir jag helt stel inför uppgiften att vara någons mamma. Men med det ansvaret kommer också massa kärlek, och det längtar jag nog allra mest efter tror jag. Translation: Some thoughts about the second half of my pregnancy.
