Hej! Jag ville mest titta in och säga tack för alla era fantastiska kommentarer, pepp och erfarenheter ni delade sist i mitt inlägg om att vara några dagar över tiden, vakna klockan fem på morgonen och känna rastlösheten skölja över en. Det var så himla fint att läsa och skönt att veta att man inte är ensam. Jag har ju hört många gånger (jag lyssnar ju på Förlossningspodden tex och där frågar Emma alltid "om det var de längsta dagarna i x liv?") och nu förstår jag verkligen den frågan. Det här är de längsta dagarna! Nu är jag sex dagar över tiden och börjar på riktigt längta efter att ha ont. Jag känner efter konstant och hoppas innerligt att de där magknipen jag vaknar med (efter att ha haft en 3,5/4-kilosklump liggande på min magsäck och tarmar) ska vara den första värken. Men så är det aldrig. Det är också rätt svårt att träffa folk och vara social nu tycker jag. Eftersom det mest blir prat om att bebisen inte är här. Det är inte så himla mycket annat som händer i mitt liv just nu liksom. Jag vill ju att det ska vara som vanligt, men det är det inte. Det är ett slags vakuum där dessa dagar egentligen inte existerar. Jag hoppas verkligen min förlossning kommer igång av sig själv, jag vill att min kropp ska vilja föda och att det är mina egna hormoner som kickar in. Men min mamma har blivit igångsatt alla tre gånger och så blir det väl för mig också. De som skriver kommentarer här brukar säga att det också är okej, men jag har verkligen en dröm om att få göra min första del av förlossningen hemma. Bada, ligga i mjuka duntäcken i min sköna säng, baka, hantera smärtan i min egen miljö osv. Därför blir besvikelsen av uteblivna värkar under natten extra stor när jag vaknar på morgonen och känner mig prick som vanligt. Inte ens en ynka liten förvärk har jag fått. Antar att min bebis vill vara kvar i magen till hösten eller nåt. För att återgå till ursprungstanken vill jag iallafall säga tack för att ni skriver så snällt. Det är verkligen peppande att höra hejarop och "allt blir bra" när jag börjar tappa motivationen. I övermorgon ska jag på tillväxtultraljud och se så att allt ser bra ut för bebisen där inne. Det blir min tredje gång inne på SöS innan bebis. Borde skaffa klippkort! Translation: A quick thank you for all your motivating comments about my frustration of not being a mother yet. Being over due is really frustration.
