Hej och glad lördag! Här kommer ett inlägg som egentligen är ingenting alls. Det är nämligen så att ELLE uppdaterat sin sajt och med det har en knasig bugg dykt upp som tar bort var tredje inlägg i flödet. Så konstigt. Men eftersom min förlossningsberättelse blev just det inlägg nummer tre idag när jag postade en dagens outfit kommer här ett hejhej från oss för att det ska bli synligt igen, då det redan var några som frågade efter var det var någonstans. Jag har inte tagit bort det alltså, utan det är en bugg som ska fixas så fort det går! När vi ändå pratar förlossningsberättelse så vill jag tacka för era kommentarer, feedback, pepp och egna upplevelser ni delat med er i inlägget. Det är underbart att äntligen få höra lite olika sorters förlossningshistorier tycker jag! Innan jag födde var det inte nån som beskrev det som jag sen upplevde det, och jag kan väl ändå inte vara den enda med en lång och utdragen förlossning som förstagångsföderska? Men jag vill också poängtera att min förlossningsberättelse är just det, min. Det är inte en generalisering av förlossningar på något sätt, ett ställningstagande eller en utvärdering. Jag ville, som jag så sällan ser annars, krasst berätta exakt hur det var och hur jag upplevde att det var att föda barn. Hur man sen tolkar det är upp till var och en. Jag är ingen förespråkare av något särskilt, motståndare eller ens väldigt insatt i förlossningsvården. Jag är glad att personalen är så himla vettig, att vi har bra och gratis sjukvård och sen kan man ju såklart hojta och kämpa för mer pengar till kvinnovård oavsett. Det är ju bisarrt hur barnmorskor och undersköterskor går på knäna i Stockholm (och säkert på andra platser också i Sverige) idag. Prioriteringarna är sjuka. Det tänker jag extra på nu när jag faktiskt fött barn och verkligen förstår vad det är. Det är ett tillstånd där varje minut räknas och är livsavgörande. Anyhow. Tack för att jag fick berätta min historia och att ni förstod vad jag menar med den. Det är sååå skönt att vara på andra sidan nu. Inte vakna klockan fyra på morgonen, äta en liten yoghurt och gråta över att jag fortfarande är gravid, har ont, mår dåligt och vill att det ska vara över. Att han är på rätt sida av huden. I min famn. Det är den finaste sommarpresenten. De flesta säger ju att man glömmer smärtan från förlossningen också. Vi får väl se. Fråga mig om något år. Då kanske. Just nu är jag en envis rackare och kommer inte låta någon naturens gång få mig att glömma det där. Men det behöver jag ju inte tänka på nu. Nu är det sommarlov, snart åker vi till landet, spelar TP, fiskar, dricker rödvin och kollar på serier på altanen. Det ska bli underbart. De här två veckorna har rusat förbi. Jag känner mig lugn, trygg och lycklig. Som att det är menat. Han ska vara här med oss nu och för alltid. Det ska bli så kul att leva tillsammans med honom! Jag tänkte på en sak igår som slog mig. Nu när jag är förälder (det är ju en viss skillnad från innan även om man kanske inte tror det, liksom skillnad i kroppen och huvudet) så har det hänt ett skifte. Innan han föddes så jagade jag något jämt. Nästa stora upplevelse (att ens bli med barn var ju en sån grej), nästa roliga sak att göra, känna, få etc. Men nu så är det som att jag helt plötsligt vill att det ska stå still. Jag vill inte framåt mer. Jag vill stanna här. Kanske är det dödsångest. Kanske är det för att han växer lite varje dag och vips har jag en klocka som går fort framför mina ögon som jag inte haft tidigare. Eller så är det för att jag inser att precis här, där jag är just nu, det är toppen på berget. Jag kan inte föreställa mig att det ska kännas bättre än så här. Kommer jag bara bli olyckligare från och med nu? Kommer Pontus och jag bli mindre kära, skilja oss, jobbet blir mindre intressant, jag blir mer blasé? Det är sånt jag går och funderar på. Is this it? Hoppas inte. Hoppas det är hormoner. Translation: A quick hello that turned into a long hello about some stuff being done with the blogg and thoughts on becoming a parent.
