En av de saker som jag faktiskt chockats över när det kommer till att vara gravid är alla pekpinnar, oönskade råd och berättelser man får höra. Jag älskar att vara gravid, kroppa runt med min mage och njuta. Jag är ju bara förstagångsgravid en gång. Dessutom älskar jag att skriva, prata och berätta om min graviditet. Men. Jag älskar inte hur mycket alla andra verkar vilja lägga sig i. Är det knäppt av mig? Efter en sån här lång helg av att ha träffat kanske trettio personer i olika generationer, allt från släkt till totala främlingar är jag helt slut. Inatt vaknade jag prick klockan fyra med en klump i halsen, ledsen och uttömd. Vad var fel? Jo, den här graviditeten tillhör ju inte längre mig, den är alla andras. Det är intressant hur många som frågar vilket kön det är. Gör man så? Och när de frågat om könet vill de veta namnet. Det är också viktigt att berätta om sin egen graviditet. Oavsett om den skedde nyss eller för femtio år sedan. Dessutom är det viktigt att jag läser just den boken som de läste, att jag absolut inte reser den sista månaden och att jag inte gör några som helst misstag. Har jag en idé eller tanke så är den fel. Jag känner mig som Magnus och Eva i Fem myror är fler än fyra elefanter. Mina idéer är felfelfelfelfel. Det här med könet. Frågar man det? Är inte det privat? Och namn. Vi har ett namn som jag sagt till de närmaste, men jag vågar inte säga till fler, för jag blir så himlahimla påverkad av vad folk tycker. Och alla tycker. Nja, jag tycker att detta är ett bättre namn, och när vi valde namn blablabla. Det är så himla känsligt att vara gravid tycker jag. Inte bara vet de flesta jag träffar vem jag är, nu vill de veta vem som bor i min mage också. Jag tycker så himla mycket om de som bara frågar hur jag mår. Hur är läget Elsa? De som liksom inte vill ha något själva, de som faktiskt verkar bry sig om mig. Jag är ju fortfarande en människa, fastän jag bär på ett barn. Men vad är det som gör att man blir så himla intresserad? Bara måste få veta vad det är för kön, vilka namn vi har och hur jag tänkt föda. Med smärtlindring? Vilka böcker har jag läst? Eller vänta, jag kan berätta om hur jag gjorde istället, det är ju egentligen det jag vill. Är det kanske så att vi kvinnor (fast detta tycker jag gäller en del män också, bara att ingen någonsin frågar Pontus något. Eller jo, fast då handlar det om föräldraskap och större frågor. Inte så himla mycket om storleken på hans mage och förresten här kommer en förlossningsberättelse) har ett behov av att prata om våra graviditeter och förlossningar men aldrig får utrymmet? Femtio år efter att vi fött barn har vi fortfarande ett behov att berätta hur just vi gjorde när vi andades ut bebisen. Hur bra det gick, vad man ska akta sig för etc. Eller är det för att så fort ett barn är på väg att komma är det allas angelägenhet att flocken, dvs mänskligheten, blir så bra som möjligt och vi ser det som vår uppgift att rädda dess öde redan innan den är ute i världen? Eller så är vi helt enkelt nyfikna och struntar i vem vi pratar med och vart gränsen går. Är du hård i magen Elsa? Eftersom du äter järntabletter menar jag? Det är så härligt att du har en stor mage tycker jag, för det hade jag också. Vet ni vad det blir? Vad ska den heta? Ni är hemskt välkomna in i mitt badrum och titta själv, jag tycker min mage är precis lagom stor och ja vi vet vad det är för kön och namn vill vi inte säga för jag tycker det är läskigt med din reaktion. Så borde man säga såklart. Men istället ler man, äter lite mer påsktårta, biter ihop och vaknar klockan fyra med nattångest istället. Det finaste är dock att tänka på Pontus och min bubbla. Vi är så himla pepp vi två, på att bli tre alltså. Vi längtar och viskar in i natten om hur det kommer bli, hur gulligt ansiktet är och att det snartsnart är dags. Vi mäter inte så mycket, sätter in i fack eller oroar oss. Utan mest pratar vi om den där lilla personen som vi kommer älska på ett sjukt sätt, leriga galonisar på förskolan, kladdiga fingrar och pussar in i oändligheten. Translation: About celebrating easter as a pregnant woman, meeting a thousand people who all have something to say or explain about me being pregnant.
