Idag går jag in i vecka 21 och det är enligt min app prick 50% av graviditeten! Det vill jag fira med att beskriva hur det har känts fram till nu, en storsummering av att vara jag och gravid helt enkelt. Andra halvan kan vi ta sen när den är avklarad. Vill man läsa mer om hur jag kände vecka 6 → 15 så finns det ett dakboksliknande inlägg här. Detta kommer vara i listform. Då kör vi! Magen: Jag hade ingen uppfattning om hur min mage skulle bete sig när jag blev gravid. Därför hade jag inga förväntningar och recenserade inte mig själv. Det var såklart superskönt. I början märktes det ingenting, jag kände ju knappt av graviditeten förrän vecka 7 och prick när jag började bli illamående svällde magen upp som en boll. Jag såg ut som att jag hade svalt massa luft och magen började strax under brösten. Men när jag inte hade ätit något eller vaknade på morgonen var den platt som en pannkaka. Det var först i vecka 13 som min mage började landa där den skulle, jag slutade vara uppsvälld av illamående och min matlust var tillbaka. När magen väl kom var den rätt stor direkt. Jag är ju inte smal och har rätt mycket underhudsfett, så det kanske är det tillsammans med hur livmodern ligger som påverkar att just min mage syntes tidigt. Kanske gömde jag den inte heller, utan stack fram den under folks näsor eftersom jag var så glad och stolt. När jag gick in i vecka 15 berättade jag att jag var gravid på bloggen och då kunde jag verkligen släppa på kontrollen, låta klänningarna framhäva min nya form och visa upp magen. Det var också då jag började inse att min mage var stor. Det påpekade iaf människor. Jag har säkert fått frågan om det kanske inte var fler där inne (som att jag inte skulle veta det isf??) fem gånger hittills. Både av personer jag mött och i sociala medier. Jag struntar faktiskt i det, är stolt och nöjd över min mage och här hemma avgudar vi den båda två. Den är ju liksom det enda som ligger mellan oss och bebisen. Nu är den rund som en boll, livmodern är hård upp till naveln och den sväller inte upp på samma sätt längre utan håller formen. Dessutom känner jag sparkar nu, vilket ju är det mest magiska. Mina kom i vecka 20. Innan dess kände jag inga rörelser, utan bara pang bom spark direkt. Kroppen: Jag har haft en positiv kroppsbild ända sen jag träffade Pontus. Jag började nog min resa av kroppsacceptans tidigare (har aldrig varit rädd för att vara naken med killar men liksom jämfört mig med vänner etc.) men det var när jag träffade Pontus som det släppte helt. Han har alltid berättat för mig att jag är pangvacker, och nu när jag är gravid får jag ännu mer komplimanger. Jag kan på riktigt stå framför spegeln rätt länge och titta på min förändrade kropp i olika vinklar. Se hur brösten ändrar form, hur små blå vener syns genom huden över magen som fortfarande har midja men som sväller upp nedanför. Min navel är väldigt intressant, eftersom jag alltid haft en djup navel som nu börjar bli grund. Han nog aldrig sett botten på min navel så här tydligt tidigare. Jag ägnar mer tid åt mitt hår och min hud nu också. Det är säkert på grund av graviditeten, men också lite för att det är vinter. Jag smörjer, packar in, filar och pillar. Allt ska få uppmärksamhet, kroppen är min och bebisens borg. Jag tycker så mycket om min kropp, den gör allting rätt. Den är fin att titta på och att ta på, den växer och stretchar och ilar och kämpar på. Sen ska den föda ett barn också på något sätt. Herregud, man borde få ett eget tempel att tillbedjas vid. Krämpor: När stickan visade två streck kände jag noll. Det var först två veckor senare, i vecka 7, som det började märkas. Först kom det molande, matsuget försvann och jag kände liksom hur magmunnen slutade att sluta tätt. Så fort jag åt något kunde det liksom åka upp igen om jag inte var försiktig. Inte luta mig framåt. Inte äta för starkt. Sen kom illamåendet som gjorde att jag bara ville äta saker som jag åt när jag var liten. Falukorv i ugn, fiskpinnar, potatisbullar utan lingonsylt och stuvade makaroner. Jag hatade denna perioden. Vill inte vara en sån som äter dåliga grejer utan vitamininnehåll och älskar ju mina bönor och min kokosmjölk. Jag kunde inte ens vara nära köksbänken ett tag, ville ha färdigmat och ge ätandet så lite fokus som möjligt. Tröttheten var förlamande. Jag somnade klockan åtta och vaknade klockan åtta. Rapandet ska vi inte tala om. Det har fortsatt hela tiden och jag rapar högljutt säkert tio gånger om dagen. Mest efter jag har ätit. Jag skulle nog säga att jag haft det helt okej hittills. Jag har mått illa men inte kräkts, jag var trött men blev pigg efter några veckor. Det som kommer nu är växtvärken i livmodern som spänner massor och foglossningen. Jag har ännu inte lyckats lista ut när den kommer eller varför. Det är inte alltid efter långa promenader och korslagda ben, utan kan komma lite hur som helst. Men det varar inte så länge. Jag ska följa detta och hoppas att det inte blir värre. Huvudet: När jag började äta extra järn i vecka 10 fick jag extrema migränattacker. Så konstigt eftersom järnbrist ju ska kunna ge huvudvärk, men att det kom när jag började äta järn är ju knäppt. De kommer ibland, kanske en gång varannan vecka, men kan stanna kvar i nästan ett dygn. Alvedon biter knappt, men jag har märkt att de brukar dyka upp när jag lever som jag gjorde innan jag blev gravid. Efter helkvällar ute med dålig mat och lite vatten etc. Jag måste helt enkelt ta bättre hand om mig, för de här migränanfallen är superhemska. Inte värda en kväll på stan alls. Att googla huvudvärk och graviditet är inget jag rekommenderar. Enligt internet borde jag redan varit död. Maten: Min favoritmat just nu är skuren frukt i skål. Gärna kiwi, ananas, blodgrapefrukt och surt äpple. Jag tycker om det mesta som jag gillade innan jag blev gravid, men är mer sugen och tillåter mig själv mer bakelser, glass etc. Tex semlor när jag känner för det. Hjälp vad gott. I början gick det knappt att äta alls, men nu är ju maten nästan det enda glädjeämnet (förutom bebisen då hehee) eftersom allt annat jag brukade gilla är off limits och helgerna har blivit som vardagar etc. Jag äter minst 3 knäckebröd om dagen, dricker kanske 2 liter vatten och har slutat äta kött igen. Jag sätter inget förbud för mig själv, blir jag sugen igen tillåter jag mig, men eftersom jag nu kan få i mig det mesta som jag åt innan försöker jag att utesluta kött. Ingen mat får mig att må illa längre. Snarare tvärt om. Allt är gott. Jag skulle inte säga att jag har eller har haft några cravings. Det var snarare jobbigt med lukten av olika saker. Alkohol, rök, vitlök etc. var värst. Nu störs jag inte så mycket av det. Kläderna: Jag har bara köpt några få gravidplagg än så länge. Ett par träningstajts att gyma i, några mammastrumpbyxor och sen har jag fått en kjol och blus av min mamma och syster. Än så länge har jag ju flera vintageklänningar jag kan ha, och det tar emot så himla mycket att köpa snabba plagg i dålig kvalitet som jag bara kommer ha nu. Vi får se hur jag gör med gravidkläder längre fram, men hittills har jag klätt mig som vanligt. Oron: Jag oroade mig dagligen fram till vecka 20. När vi gjorde rutinultraljudet försvann allt. Pang så var det på riktigt. Samma vecka kände jag sparkar och nu känner jag tydliga rörelser varje dag. Det är det lyxigaste och det är ungefär så här som jag trodde det skulle kännas att vara gravid. Hela tiden alltså. Men alla veckor fram till detta har varit superjobbiga rent orosmässigt. Jag har varit rädd att bebisen ska dö i mig och att jag inte ska veta det. Det har varit den primära oron. Missfall. Konstant sen jag fick positivt på stickan till rutinultraljudet. Jag har ingen erfarenhet av missfall, inte haft någon blödning eller någon annan komplikation. Allt har sett bra ut vid alla besök men ändå har jag varit dödsorolig. Helt utan anledning, men ändå. Det har liksom inte gått att säga något, det har bara varit så. Fram till ultraljudet och nu ingenting. Hjärnan är underlig. Mödravårdcentralen: Jag struntade i det första mötet på MVC och gick direkt på inskrivning i vecka 10. Efter det har jag gjort två ultraljud på SÖS och även ett tidigt ultraljud i samband med inskrivningen för att jag hade ont. Jag har haft väldigt bra erfarenheter av barnmorskorna och läkaren och är faktiskt rätt chockad över mig själv. Jag är ju superrädd för auktoriteter, hatar att gå till optikern, tandläkaren och vi ska inte tala om gynekologen. Men när jag väl blev gravid slutade det. Helt plötsligt var besöken positivt betingade antar jag. Vardagen: Jag blev gravid i september och då hade jag redan börjat dra ner på mitt arbetsschema. Innan jobbade jag heltid, säkert övertid, men eftersom jag är egenföretagare så har jag haft möjlighet att själv lägga upp min tid. Dessutom slutade Äntligen Hemma-inspleningarna på hösten och har inte börjat än. Så jag har haft det väldigt lugnt och inte heller tagit på mig fler saker, vilket jag kanske hade gjort om jag inte varit gravid. Jag jobbar kanske hälften så mycket som jag gjorde förra året vid den här tiden, tar sovmorgon och jobbar hellre hela lördagen då jag vet att det alltid finns jobb och privatpersoner som vill prova klänningar. Nu är jag ju aldrig bakfull eller morgontrött heller så varför inte utnyttja en lördag? På kvällarna äter Pontus och jag middag, tittar på serier (herregud vad med serier jag har sett) och så går jag och lägger mig klockan tio eller elva. Jag har prioriterat tid till träning och vila. Det känns väldigt bra. Men nu kommer en period med mer jobb, så det är bara att köra på och känna efter. Helgen: Så här i januari är det inte så himla mycket kul som händer. I vår festgrupp på messenger ploppar det oftare upp bilder på kompisar som ligger i sängen med en katt och laptop än ett förslag för en aw. Så helgerna är inte så spexiga. Jag går på få event (det är inte så kul när man inte dricker vin) men vill gärna träffa mina kompisar. Tidiga middagar är det bästa. Då får man det sociala, det goda och sen kan man gå hem tidigt. I början var det rätt jobbigt på helgerna, när man inte hade sagt att man var gravid än. Smusslande och ljugande. Jag gillade det inte alls. Nu är det mysigt men jag försöker tänka på att inte bara prata om bebisen i magen. Lite annat händer ju i världen. Planeringen: Halva graviditeten är avklarad och jag har inte planerat något! Jag har haft fullt upp med att oroa mig över om det ens blir ett barn och har inte vågat köpa eller fixa något. Men härom dagen frågade jag mamma om kläder och hon sa att jag inte kommer behöva köpa något alls. Hon har sparat allt. Från spädbarnsbodys och omlottröjor till mössor, strumpbyxor och gulliga kappor. Allt finns kvar, tom från hennes bebistid på 50-talet! Dröm. Pontus och jag har dock varit på mammas vind och valt en barnvagn, vi har ögonen på en ny också som vi vill ha och så har vi en säng till bebisen. Vi kommer nog inte köpa massa extrasaker. Ingen av oss är uppvuxen med babygym eller liknande grejer men vissa saker kommer vi ju ändå att gå loss på såklart. Fast om jag känner oss rätt blir det mer vintage och gammaldags, än nytt och plastigt. När det kommer till uppfostran och sånt har jag ingen aning. Jag tänker att första tiden mest handlar om att hålla bebisen nära kroppen och bara vara där. Men, jag kommer lära mig så mycket så det kommer väl. Vi läser högt ur Stora boken om barn, jag har Att föda som jag ska börja på snart och så tittar jag på sjuka mängder förlossningar på youtube. Ungefär så är planeringen so far. Förlossningen: Jag har börjat tänka lite smått på förlossningen men det hände först efter rutinultraljudet. Det var så avlägset innan dess tyckte jag. Jag har aldrig varit rädd för att föda, och alltid fascinerad, men vet ju såklart inte hur det kommer bli. Det vet ju ingen. Dock är min dröm att jag ska få vara hemma och göra värkarbetet, kanske i badkaret eller i släckt rum, och sen åka in, fortsätta i badet där och sen förlösa med den smärtlindringen som jag vill just då, kanske på pall. Med en riktigt snäll och mjuk barnmorska och utan komplikationer. Vi får väl se, hehe. Första bebistiden: Om allt går som planerat och bebisen inte kommer ut för tidigt blir vi föräldrar i juni. Tanken är att vara lediga båda två hela sommaren, fram till slutet av augusti. Men, jag kommer blogga så mycket som jag kan och orkar förstås. När hösten kommer delar vi på ledigheten, kanske jobbar två dagar i veckan var eller delar upp det i halvdagar, och gör på det sättet så länge det går. Eftersom vi styr mycket i våra egna scheman kan vi både varva och vara tillsammans. Jag försöker förbereda mig på hur det kommer vara att inte få sova, ha problem med amning och ont. Jag tror att det är svårt att förbereda sig på den här tiden ordentligt. Jag hörde en leg. barnmorska och psykoterapeut som sa att det viktiga första bebistiden är att vara nära bebisen, tänka på att det tar 2 mån att få igång en amning och 2 mån att förstå vad bebisen vill. Träningen: Jag har tränat precis som jag gjorde innan jag blev gravid, och lite till! Träning har verkligen varit min räddning under graviditeten. När jag mådde illa mådde jag bättre efteråt, när jag kände mig deppig i soffan blev jag glad av att komma ut. Jag känner mig vacker och stark och tror att det kommer hjälpa mig i både förlossning och efter. Jag tränar ca 3 ggr i veckan 30 min på crosstrainern och sen lite styrka på maskinerna (mest rygg och armar) och avslutar med stretch. Dessutom tränar jag nu gravidyoga 1 gång i veckan. När jag mådde som mest illa tränade jag lite mindre, men det var verkligen det enda som hjälpte mig att må bättre. Klar med och längtar efter: Det jag är klar med den här graviditeten är att oroa mig för missfall. Nu vill jag njuta av att ha en bebis i magen, knyta an och drömma. Göra allt det där gosiga. Jag är klar med att oroa mig för att jag missar massa saker, det gör jag helt enkelt inte. Vad gör folk ens för kul i januari? Dessutom är jag klar med att äta äckligt halvfabrikat och hålla tyst om någon säger något elakt eller pikar mig om magen etc. Jag längtar efter att ha en ännu större mage (japp) köpa första bebisbodyn, få klart babyhörnan med underbart fina grejer, lära mig mer om hur man tar hand om en bebis rent konkret (typ hur varmt ska badvattnet vara etc), packa bb-väskan, att det ska bli vår och man får ha fina kläder samt att se Pontus hålla i den där bebisen sen. Translation: A lot of thought on how it was for me the first half of the pregnancy.
