foto: Anna Malmberg Det är intressant med era tankar angående det här med att alla vill prata om ens graviditet när man kliver in i ett rum. Ni har verkligen rätt i mycket ni skriver, och det är så uppenbart att det mest handlar om mig, även om många verkar hålla med om att det är en helt ny press man inte innan är van vid. Det ju är så himla coolt, häftigt och speciellt och många vill fråga för att de verkligen genuint är intresserade. Dessutom är det ju fint att folk bryr sig om ens liv. Jag önskar att jag kunde se varje liten "Åh du är gravid, vad är det för något? Vad har ni för namn och så här gick det till när jag födde barn och det här är det bästa sättet att göra det på etc" som en härlig pepp och kärlekshälsning. Men, efter tio stycken på en lunch blir jag helt matt. Jag vet inte om det är min vilja att alltid tillfredsställa människor kanske? Jag hatar ju att behöva säga "Ja vi vet könet och namnet, men det vill jag inte säga". Som att jag sårar dem då, eller är lite dryg? Jag vill ju inte berätta för jag är så rädd att ta åt mig vad folk tycker, för jag vet ju att jag gör det. Och det skapar en spiral av osäkerhet och till slut sitter jag där och blir ledsen när jag pratar om en resa jag ser fram emot och så säger någon runt bordet att jag absolut inte bör resa för det gjorde den personen i den veckan av graviditeten och det var inte kul. Fast man aldrig setts förut. Jag älskar att dela med mig av min graviditet på bloggen. Här bestämmer ju jag vad jag ska skriva om, berätta, lämna ut och ta in. Det är faktiskt helt underbart att ha så här mycket kommentarer och läsare som jag får nu iom mina gravidinlägg, en riktig bloggboost. Det göder min skrivkraft och jag blir sugen på att dela med mig mer och släppa in. Dessutom är så himla många av er genier och jag läser vissa kommentarer tio gånger minst pga så bra pepp. Men när jag sitter där i soffan och pratar med personer jag inte känner, hör hur de vill in, innanför mitt skinn, blir jag osäker igen. Jag kan inte säga stopp, detta är min kropp vi pratar om. Du vill veta namnet på min bebis i magen men jag vet inte ens vad du heter? Där är jag annorlunda, i de lägena är jag skör. Jag bör ju såklart se det hela mer positivt istället. Inte kämpa emot utan ta in och släppa. Inte på mina gränser men på garden. Människor menar ju väl, men ibland glöms det bort att ett samtal är mellan två personer, inte en som delar med sig och en som sitter och bara ska ta emot. Som oerfaren gravid är man ju underlägsen i alla diskussioner. Jag har ju inte gjort detta förut, och har inga motargument. För det här med att vara gravid är ju så himla mycket mer än namn, kön, böcker, magstorlekar, profylax, förlossningsskräckhistorier, vad man absolut behöver i prylväg för att överleva och amning/flaskmatning etc tycker jag. Det är ju alla tankar som dyker upp när man för första gången ska bli förälder. Att det är så himla sjukt att något växer i ens mage. Sen är man ju precis som vanligt också. Längtar efter våren och uteserveringarna, kånkar tusen påsar upp för trapporna till ateljén, funderar på världen och hur allt bara verkar falla ihop i Europa. Men mitt i allt det är jag i vecka 30 av min första graviditet. Bara 10 veckor kvar och sen ska jag för bövelen lyckas föda ut den här saker också. Herregud. Jag är livrädd såklart. Sitter där i soffan med alla tusen råden, förslagen och historierna och är livrädd. Jag kan inte föreställa mig. Jag får helt enkelt bara göra själv. Translation: About always taking in what everyone says.
