Jag lovade ju att jag skulle skriva lite om amning, så här kommer det. När jag var gravid visste jag att jag ville försöka amma. Det var inget absolut måste, jag hade ju hört om blodiga bröstvårtor och vissa där det helt enkelt inte hade gått. Så jag var absolut försiktigt inställd, läste på och insåg att det var en djungel. På BB kämpade jag de första dagarna med att Lynn skulle få ett bra tag. En stor öppen mun, hakan i och näsan fri, fokuserade jag på. Han fick i sig råmjölken och när den vanliga mjölken hade runnit till hade han ett bra tag och vi ammade på. Jag fick superont i bröstvårtorna om jag lät honom ha ett för litet tag bara en sekund. Då kunde det göra ont i den bröstvårtan i en vecka, efter en tvåsekundersmiss! Då fattade jag att det var noga, något som var svårt att förstå innan jag upplevde det. Men jag hade nog andra tankar om amning som jag inte kunnat bearbeta förrän nu. Jag läste på innan, jobbade med taget och offentlig amning, men jag tänkte aldrig på det där med hur länge man skulle amma. Jag frågade mamma hur länge hon ammade oss och det var lite luddiga svar om "typ ett år". Jag antog helt enkelt att det skulle visa sig. När Lynn var 8 månader började en superjobbig period på nätterna där han villa ha mitt bröst i sin mun i princip åtta timmar i sträck. Jag fick inte sova en blund. Det var också här någonstans, eller kanske lite innan, som han började vägra napp som han älskat innan. Nu förstod han väl att vi använde den som bröstsubstitut, något som han inte alls gick med på. Så. Nu har det gått snart ett år och jag ammar fortfarande. Han tar inte napp eller välling på flaska. Han kan tänka sig att dricka lite vatten ur en mugg, så det får Pontus ge honom ibland på nätterna när det blir tokigt. Men annars så kör vi på. Lynn är ej sugen på att sluta, och jag har väl förstått att om jag ska göra något åt vår situation så måste jag ha ork och tålamod. Något jag inte har för stunden. Det funkar som det är, och det får fortsätta så så länge han behöver ha mig nära. Att han vill ha extra koll på mig är ju inte heller så konstigt, och jag upplever honom som en nyfiken och framåt bebis i övrigt. Väldigt trygg, nästan alltid glad och jämt nöjd. Jag har helt enkelt accepterat att amningen är det som gör att hans tillstånd i övrigt är så bra. Då är det värt lite småsnårig sömn, om han mår bra och jag iallafall får lugn och ro och kan ha med honom på det mesta och vi mår bra ihop. Men nu kommer den här grejen som jag förstått att många tänker på. När är det liksom dags att sluta? Får man amma hur länge som helst? När blir det sjukt? Jag har ju en stor bebis, som alltid sett stor ut och har kanske vant mig vid att folk kollar när jag ammar honom offentligt. Skit samma har jag tänkt, han är ju hungrig eller så behöver han mig bara och vad ska man göra? Jag kommer också från en bakgrund som gett mig ett himla självförtroende. Jag tänker, har du något att säga? Säg det till mig. Jag kommer svara. Som det ser ut nu ammar han lite på morgonen, äter frukost, leker, sover, ammar, äter lunch, leker, sover, ammar, äter middag, ammar sover, ammar, vaknar. Så är det morgon igen. Ungefär så ser hans liv ut. Vi får se hur det ändrar sig framöver, men jag kommer låta honom styra. Så länge jag är okej med nätterna kommer det vara så, vad andra tycker får stå för dem. Att de har åsikter om hur länge man ammar är helt sinnessjukt befängt i mina öron. Det är ju helt ointressant för varenda person förutom de som gör det? Folk har för lite att göra tänker jag, så vill de rangordna och sortera andra människors liv. Låt dem hålla på. Det vet ingenting om vad du har varit med om, hur ni har det och vad ni vill. Only time will tell. Man ser det i backspegeln så vet man att det var rätt. Säger till när vi slutar amma, tills dess pågår snuttfesten. ✌ Bilden är från i höstas, jag tycker att den är så himla fin. Translation: About our current breastfeeding situation.
