Hej gullisar! Tack för alla kommentarer och fina kärlekshälsningar till att Pontus och jag väntar barn! Japp. Det är helt sjukt och känns både extremt pirrigt och skönt att ha det sagt och out in the open. Jag tycker att det ska bli så kul att dela med mig av allt som går igenom mitt huvud, från vintagebarnvagnar (redan valt eh), känslostormar, tvivel, lyckorus, vardagsproblem och stora existensiella tankar. Vad i hela friden ska jag ha på mig tex? Det har ju gått relativt lätt att dölja magen under allt "fluff och tyll" än så länge. Men nu är det svårt. Det är cirka tre klänningar jag varvar mellan än så länge. Men klädtankar är ju inte det enda huvudbry jag har. Kommer den finnas kvar nästa gång vi ser den på ultraljudet? Är den frisk? Hur i hela bövelen kan den leva på där inne? Speciellt nu när jag inte mår illa längre. Prick nu känns allt faktiskt helt normalt. Eller. Helt normalt är det ju såklart inte. Snarare rätt upp och ner, och helt sjukt fint. Den 13 juni är bebisen beräknad! Jag är alltså i vecka 15 idag. I fjärde graviditetsmånaden, en tredjedel igenom och i andra trimestern. Mest av allt tänker jag på hur himla glad jag är att det är just Pontus som ska bli pappa till den. För hur mycket jag än kan tvivla på mig själv och livet och alltihop så kommer han alltid vara det bästa som hänt mig hittills. Världens bästa pappa kommer han också bli, det är jag helt bombsäker på. Så som han kan få mig att bli lugn och glad och mig själv. Så kommer han också få vår bebis att känna. Och jag kommer säkert också vara bra. Än så länge sköter jag mig exemplariskt om jag får säga det själv! Klappar och peppar och äter järn och oroar mig. Och är glad. Translation: So my belly is not able to hide under my vintage dresses anymore. And what the hell will I be able to wear? And Pontus will be the best dad ever. And thought like that, that's whats going through my mind right now. The baby is due 13 june, hope everything is going well until then!