Nu har det gått två månader sen jag födde barn och blev mamma. Det har också snart gått ett helt år sen jag blev gravid och det mesta i mitt liv förändrades och skiftade fokus. Jag tänkte att det kanske passar att jag summerar lite nu. Det finns såklart mycket kvar att bena ut, jag har ju inte rätt glasögon än att beskriva småbarnstiden då jag är mitt i den, och det mesta är luddigt. Men jag ska försöka. Allt jag skriver nu är från mitt perspektiv. Jag har full förståelse för att det inte på något sätt är så här för alla andra. Men kanske för någon. Och då är det rätt skönt att höra det beskrivas och få känna igen sig en bit. Det tycker iallafall jag. Ingenting är rosa små moln. Det är iallafall en sak som är säker. Kanske vissa stunder, ibland en hel härlig dag. Men ofta är det kämpigt. Fastän man har det himla bra, alla lever och ingen särskild kris behöver fixas pronto. Men ens känslor har man alltid rätt till, och detta är mina. Jag gillade nog inte alls att vara gravid. Jag älskade att bli gravid (hehe, få inga idéer) eftersom det innebar att jag skulle få ett barn till slut om allt gick bra, men att bära barnet var inte någon dröm. Jag började med att oroa bort den första tiden. Missfallsoron var jättestor, trots att jag inte hade några tecken eller erfarenhet. Jag var bara säker på att något skulle gå fel, eftersom det kunde det. Detta gjorde att jag hade svårt att njuta de första veckorna. När vi gjorde rutinultraljudet kom den första dagen av ren lycka. Vi visste att vi skulle få en pojke och det gjorde att jag kände mig närmare honom. Vi hade ett namn och där började nästa krux. Namnet. Jag var så rädd för vad andra skulle tycka. Det gjorde att jag sällan vågade säga det högt, blev rädd för att prata om honom och rädd för alla frågor. Jag hade noll strategi på hur jag skulle klara av andra människors frågor, råd eller åsikter. Det tog bort en del av min kontroll och glädje under den första tiden, som jag hade en helt annan bild av. Jag skulle ju vara lugn och gå runt och klappa på min mage, inte gömma mig för folk med rädsla att de kanske tilltalade mig för att prata om min graviditet, magens storlek eller bebisen där i. I vecka 33 kom smärtorna som gjorde att jag till slut inte kunde gå. Jag kunde inte ta ett steg, inte ens med kryckor. Det blev jag så himla ledsen över. Storhulkade vid ett cykelställ halva vägen från mig till Skanstull. Jag ville ju så himla gärna plocka en kvist hägg från ett träd där som jag skulle fota hemma sen, men jag kunde inte ta mig dit. Fånigt säkert, men också en så tydlig symbol för att jag ville fortsätta leva som jag gjorde innan, men inte kunde. Att han låg i säte gav mig så himla mycket extra stress och ont. Jag kunde inte ställa mig in på någon viss sorts förlossning utan svävade mellan ett planerat snitt den 7 juni eller att vi lyckades vända honom i vecka 37 och sen föda vaginalt. Jag valde att testa vända, vilket lyckades, och prick då försvann allt ont. Han fixerade sig och redan där började jag förbereda mig på att föda. I vecka 37 var jag redo. 13 dagar över tiden kom han ut. Fem veckor efter att jag var klar. I huvudet. Han hade nog kunnat stanna inne ett tag till, men hinnsvepnigen jag gjorde dagen innan midsommar satte fart på värkarna. Jag minns inte så mycket av min förlossning. Den tog ett och ett halvt dygn om man räknar aktiv fas. Jag hade ingen latensfas, eller så här - mina värkar kom pang bom tre på tio minuter och sen gjorde allt fruktansvärt ont in i mål. Jag hade inte en sammandragning eller en förvärk innan. Inte en aning om hur något skulle kännas. Men jag var peppad. Jag trodde att jag skulle tåla smärtan, klara av det med min kraft och känna mig stark och cool. Det skulle vara en häftig upplevelse. Så här i efterhand inser jag att jag nog inte fick (eller tog) de förberedelserna jag hade behövt. Böckerna med sin medicinska ton hjälpte inte särskilt, berättelserna om häftiga förlossningar eller skräckscenarior inte särskilt mycket heller. Alla hundratals avsnitt av One born every minute eller Midwives kunde jag nog vara utan. Jag tror att jag hade behövt prata om förlossningen med en barnmorska eller flera, som inte försökte övertala mig om hur bra det kommer gå, hur normalt allt är eller hur jag inte ska oroa mig. Jag var inte rädd för förlossningen, men jag hade inte en jäkla aning om hur ont det skulle göra. Det blev en chock och jag kände mig trasig i kropp och själ efteråt. Mörbultad, oförberedd och "vad har jag varit med om?". Jag har blivit påkörd av en taxi på Valhallavägen en gång, och det kändes ungefär samma. Fast det tog bara någon timme, det här tog en dag och en halv. Jag frågar ofta Pontus om hur det var när Lynn föddes. Hur var den första timmen, hur var timmarna när vi var själva? Han minns mycket mer än jag, och det känns fint att få det berättat för mig. Då känns det nämligen som att jag var med. Men det var jag inte. Jag kände mig iallafall inte medverkande, utan som en patient. Slangarna och droppet och medicinen som satt fast i mig och slingrade sig från mig till de olika apparaterna. Hur det värkstimulerande droppet ökades och minskades beroende på hur starkt jag skulle ha ont. Smärtlindrande som sattes, sattes snett och sakta förvann ur min kropp. Jag har så mycket frågor. Hur länge håller en EDA? Hade jag krystvärkar ens? Varför glömdes jag bort i duschen? Varför fick jag frågan om vad jag klassar min förlossning mellan 0-10 (jag sa noll) om ingen följde upp det sen? Kommer jag någonsin våga föda barn igen? Har jag låg smärttröskel? Skrek jag? Samtidigt klarade jag det. Nu sitter jag här med en normal förlossning bakom mig. En normal graviditet. Normal normal. Är detta alltså det vi ska eftersträva? Det jag var med om. Den optimala upplevelsen? Jag undrar. Men å andra sidan är det så himla svårt att veta hur man ska känna. Vilket stöd man behöver och hur ärren hamnar. Sen kom Lynn. Vilken underbar liten unge. Jag hade en bild av hur den första tiden skulle vara. Läste i alla böcker, bloggar och i alla tips om hur det är viktigt att förbereda sig på denna tiden. Inte bara fokusera på graviditet och förlossning utan tänka på livet sen. Fyll frysen med mat. Be mamma komma förbi och dammsug, du kommer inte få tid för dig själv på flera år! Sömnen! Jag var så redo. Jag klarar allt efter en graviditet och en förlossning, ville bara vända blad. Så kom den sötaste lilla ungen som knappt krävde något och bara låg och sov i min famn. Ville vara nära, men kunde berätta massor med sin kloka blick och skrek aldrig. Gnydde lite. Men gav mig tid att läka. Första dagarna var fruktansvärda. Jag grät mig igenom fem dagar tror jag när vi kommit hem. Hormonerna skulle ju gå ur kroppen och det gjorde de med råge. Samtidigt som mina bröst svällde upp till bomber och sprutade mjölk över allt jag ägde. Jag grät inte över honom, jag grät över allt annat. Min familjesituation, minnen, allt sorgligt i världen, på tv. Sånt som jag annars är ledsen över blev ännu hemskare. Jag kommer aldrig ha en hel familj. Jag kommer alltid ha sorg i mitt hjärta. Men efter en vecka var det över. Lynn åt, vi fick sova och han satt och jollrade i sin babysitter som han knappt ville ut ur. Redan direkt ville han ligga i vagnen och var lugn och nöjd mest jämt. Vi åt ingen fryst middag utan gick ner till Urban deli och träffade vänner under parasollerna. Jag tror vi åt oss genom deras meny första månaden. Skräckberättelserna om första tiden hjälpte mig lite. För nu när vi vaknar varannan timme under natten för att amma och mysa känns det som en dröm. Man skulle ju gå vaken och vanka hela nätterna, och detta är ju ingenting jämförelse med det. Det går ju aldrig att veta hur man får det, och nu när han är två månader känner jag mig som den lyckligaste människan i världen. Han är perfekt. Han är bättre än oss. Vi är inte värda honom. Ibland får jag dåligt samvete över att han är så snäll och lyfter upp honom bara för att kela. Inte för att han behöver mig, utan för att jag behöver honom. Hur framtiden blir vet jag inte. Jag själv var en väldigt nöjd och trygg bebis som aldrig skrek, tills jag fyllde fyra år och känslorna tog över. Mamma hade också väldigt smärtsamma förlossningar, alla tre. Om vi någonsin vill och kan få fler barn kommer jag gå och prata om det innan. Aldrig vill jag ha så där ont igen. Men nu vet jag vilken kärlek det är man får på andra sidan smärtan. Kanske finns det sätt att trygga upp mig på då? Mer tid på mvc, fler och bättre avlönade barnmorskor på sjukhusen. Mer närvaro i förlossnsingsrummet och mindre stressad personal. Kanske finns det mer pengar i förlossningsvården generellt, öppenhet och stöd för mammor och pappor? Det borde. Det borde det verkligen. För alla. Nästa gång blir det doula. Om det inte blir planerat snitt. Men just nu behöver jag inte tänka på det tror jag. För just nu ska jag bara vara mamma. Någonting som jag faktiskt inte trodde jag skulle älska så mycket som jag gör, men som passar mig som handen i handsken. Speciellt åt Lynn. Vi är som gjorda för varandra. Translation: Some thoughts from my pregnancy, birth and first two months of parenthood.
