Hej! Som ni märkt har jag inte skrivit om vändningsförsöket som jag gjorde i onsdags än, inte heller svarat på kommentarer om det. Allt har en rimlig förklaring. Det är helt enkelt för att jag ville vänta tills mitt barnmorskebesök idag för att inte säga något innan allt blev kontrollerat av henne och fastställt igen. Inte ropa hej liksom. För som ni förstår, gick det alltså bra! Vi ringde till förlossningen klockan 7.30 som det stod i pamfletten jag fått från mödravården och fick en tid kl 9.30. När vi kom till förlossningen var det en surrealistisk känsla. Man går liksom igenom korridoren där alla föder och precis när vi kom var det en person som blivit snittad för en sekund sedan och när vi gick fick vi höra ett riktigt megavrål från någon som födde plus bebisens första skrik. Det kändes nästan busigt att vara där och inte vara redo att föda, som att vi spionerade. Iallafall så tog en barnmorska oss till ett undersökningsrum och så fick jag en ctg på magen ↑. Där fick vi ligga i en halvtimme och kolla bebisens hjärtljud. Sen fick jag en kanyl (heter det så? En liten slang som de sätter fast i en ven.) i armen och det tyckte jag var superjobbigt. Jag har aldrig haft det förut men tydligen har jag "väldigt mycket fjutt" i mina vener så blodet spurtade hej vilt och rann ner för min arm. Förlåt för mycket info. Det var iallafall rätt obehagligt tycker jag och gjorde ont när den satt inne fastän man inte rörde den sen. Efter det kom en läkare och en läkarstudent. Läkaren förklarade vad hon skulle göra och frågade om jag ville göra vändningsförsöket vilket jag ville. Sen gjorde läkaren ett noggrant ultraljud för att se om det fanns goda förutsättningar för att vända och liksom fastställa exakt hur bebisen låg och vilket håll som var bäst att vända den på. Jag fick reda på att en kullerbytta i medsols riktning skulle vara bäst. Själva ultraljudet var inte så magiskt som jag trodde eller har känt tidigare. Nu är ju bebisen så stor att man bara ser enstaka kroppsdelar och läkaren tittade mest efter åt vilket håll allt låg och inte så noga på gulliga handrörelser och sånt man ju isf vill se nu. Men iallafall så bestämde vi att vi skulle göra ett försök för att det fanns gott om fostervatten och bebisen inte låg fastkilad med rumpan nedåt i bäckenet. Läkarstudenten fick känna också, för han hade aldrig känt på en bebis i säte förut och jag var tvungen att skoja med honom att detta var den bästa sätesbäbis han någonsin skulle få klämma på. Phu, att man är en sån tönt på britsen, får lite panik på mig själv. Sen fick jag Bricanyl i min kateter (?) och den medicinen ska ju få livmodern att slappna av men man får hjärtklappning också. Det var den sjukaste trippen. Mitt hjärta skenade iväg sekunden hon gav mig sprutan och det var rätt speciellt. Det var såklart lite obehagligt, men okej eftersom jag var väldigt förberedd på att det skulle hända. Kändes som värsta knarkupplevelsen. Sen började de vända och det var helt otroligt. Läkaren tog tag i bebisen och det blev superspännande stämning i luften. Jag låg bara och tittade på Pontus hela tiden medan läkaren kämpade, pratade med bebisen om att den skulle hjälpa till och så vips började det hända grejer. Efter bara några sekunder rörde den på sig och under hela vändningen stannade hon upp och lät barnmorskan titta med ultraljudet så att huvudet flyttade runt. Den sjukaste känslan var när bebisen låg på sidan, alltså med huvudet på vänster sida och rumpan på höger, liksom på tvären. Det hela gick väldigt fort och vi hurrade nästan allihop när den var runt. Jag upplevde en stor skillnad direkt och det kändes så himla bra allting. Det gjorde inte ett dugg ont utan jag tyckte bara att det var helt fascinerade. Vi var så glada alla fyra i rummet och jag minns läkarstudentens leende när jag tittade upp på dem för första gången efter att jag haft blicken fäst på Pontus och andats mig igenom det. Han såg så pepp ut! Det var en lyckad vändning alltså, och läkaren sa att det var min, hennes och bebisens förtjänst, eftersom den hjälpte till med att sparka ifrån när hon vände vilket är bra. När vi var klara fick jag ligga med ctg på magen i en halvtimme igen för att se att hjärtljuden var som de skulle. Det kan ju bli så att man snittas direkt om det blir dåligt, så det var ett spännande läge. Men allt såg bra ut och efter en halvtimme satt vi med fika i väntrummet och jag tittade på min nya mage. Den är (känns iallafall) hälften så stor och det går till och med att skaka på magen och se hur huden rör sig för att den var så mycket större förut. När vi sen promenerade till Nytorget för lunch kände jag mig 10 kilo lättare, hade noll foglossning och även fötterna upplevdes som mindre svullna. Jag fattade ingenting. Ingen sa att detta skulle hända? Att min kropp tagit så himla mycket extrastryk pga sätesbjudningen som bebisen haft i alla dessa veckor. Det var nytt, och en positiv överraskning, för mig. Nu känner jag nya sorts sparkar, har en helt annan hållning och det är lite en aha är det så häär man ska ha det i vecka 38-känsla. Helt underbart. Jag har ny energi att ta mig till bf, som ju är den 14 juni, och hoppas att bebisen ligger kvar så här och trivs! Det enda som känns läskigt nu är att jag hela tiden undrar hur den ligger, om den kommer fixera sig och vill verkligen att graviditeten ska fortskrida normalt efter detta. Vi får se hur allt går, men nu vet ni iallafall! Puss. Glad tjej efteråt med en helt ny mage! Tycker jag iallafall. och så den lyxiga fikan man får för att ta igen sig. Hehe, älskar sjukhus. Translation: Sorry for not getting back to you regarding the turn of the baby. I just wanted to get it checked with my midwife first, and now it's head down like it's supposed to! So happy, my body feels ten times lighter and it's so much easier to walk!
