foto: Anna Malmberg Idag när jag skriver detta har jag 50 dagar kvar till bebis. Det är intressant att man säger det så där - bebis. Ett ord som liksom känns felböjt men som beskriver så himla mycket. En person ska komma, livet ska förändras, det finns ett före och ett efter - bebis. Jag har ju en miljard tankar om det där med föräldraskap. Jag har ju gått i terapi i en drös år nu och familjen och föräldrar är ju en typisk sak man benar ut där. Så det har jag haft tid att tänka på om man säger så. Och det är ju också den allra största delen i att ha barn. Tiden efter. Resten av livet. Den grejen. Men idag tänkte jag fokusera på den där lilla stunden i mitten. Precis mellan föret och efteret (efterrätt? Mmm). När man föder barnet. Jag tycker det passar sig nu för jag är i vecka 33 och på kanten av att fortfarande "bara" känna mig gravid men också glida in i den sista fasen där förlossningen och det stora man har framför sig är det jag kommer sväljas hel av. Sist jag var hos barnmorskan låg vår bebis fortfarande i säte, så vem vet, det kanske blir ett planerat snitt till slut? Men idag låtsas vi att bebisen har vänt sig och jag står där v. 40 redo att föda ett barn. Hur vill jag då att det ska gå till? Vad är jag rädd för? Vad tror jag ska hända? Kanske något sånt här: Allt börjar mitt i natten. Såklart. Jag vaknar med en molande känsla i magen och vet liksom instinktivt att det har satt igång. Mensvärken eller molandet känns i nedre delen av magen och kommer med ojämna mellanrum, men ändå med toppar och dalar. Jag tar två alvedon och somnar om. Dagen efter vaknar jag och känner hur värkarna är starkare nu. Jag börjar med ett bad och ligger där länge och försöker andas mig igenom smärtan. Den är okej men jag vet ändå att detta är början på något. Jag lyssnar på Charles & Eddie och tänker på att vår bebis är på väg. Efter frukost börjar jag med mitt latensfasprojekt, nämligen att baka bullar. Det tar tre timmar och under dessa timmar har värkarna växt sig starkare och kraftigare. Jag vaknar av och an hemma, rullar höfterna och glider runt i min skönaste kimono med bästa playlisten på högsta volym. Jag messar mamma att det har börjat, nu har det satt igång. Ett par timmar senare tar jag ytterligare ett bad. Pontus får massera min ländrygg och nu kommer värkarna som vågor som sköljer över mig med kraft. Det gör riktigt ont nu. Vad var det där? Det måste varit vattnet eller slemproppen som gått? Jag går upp ur badet och vi ringer förlossningen. Värkarna kommer med några minuters mellanrum och vi tror att vattnet kan ha gått. Vi får stanna hemma en liten stund till och jag äter bullar och använder mig av min eminenta delfinmetod för att komma undan smärtan så gott det går. Slappnar av men värkarna har en helt ny känsla nu. De gör fruktansvärt ont. De kommer tätare. Vi ringer in igen och nu får vi komma in. Vi kniper sista platsen på Sös och jag vill åka taxi fastän det är tre minuters avstånd till sjukhuset från oss. Men det känns som en mil. Väl på sjukhuset mäter det hjärtljuden, klämmer och lämnar oss i ett rum ett tag. Jag andas mig igenom värkarna som kommer med tre minuters mellanrum och efter ett tag kommer världens gulligaste barnmorska in och gör en undersökning, säger att jag är fem centimeter öppen och att jag kan få gå runt lite om jag vill. Det vill jag inte, men jag sätter mig på pilatesbollen och lär mig lustgasen. Efter ett par timmar gör det så ont att vi plingar på klockan och jag vill verkligen ha en epidural. Men då är jag vips fullt öppen och det är dags att krysta. Tjugo minuters krystvärkar och klockan 22.00 prick kommer vår bebis ut och det är så himla fint och starkt och läskigt och sjukt allting. Moderkakan kommer ut lätt och vi får vara själva där inne sen. Vi lyssnar på playlisten och nu spelas Chris Isaak - Wicked game fast houseversionen och det börjar bli mörkt. Ungefär så kan jag tänka mig. Men så kommer det ju såklart inte bli. För jag har sett för många filmer och drömt för många rosaskimrande drömmar. Men kanske måste man det för att kunna gå vidare utan att vakna varje morgon och tänka på allt hemskt som kan hända? Det kan ju också bli helt fantastiskt. Det kan ju också bli väldigt jobbigt, det kan bli ett snitt, sugklocka, ta tre dagar eller gå för fort. Vad vet jag? Men det är ju det allra sjukaste. Sjukare än att det växer en människa i mig. Det där med att det inte går att styra. Alls. Det bara kommer bli. Hur det blir får vi se, om ett par veckor. Translation: How will I give birth? I have no idea, but I have a dream.
