Många har frågat mig om Lynns sovrutiner, speciellt nu när vi gett honom ett eget rum. Så jag tänkte dra hela den biten innan jag visar hur det ser ut. Det verkar nämligen finnas en del föräldrar där ute som är sugna på ett eget rum till sina knoddar men oroliga att de ska falla ur sängen, inte kunna sova själv etc. Här kommer vår historia! Alla barn är olika såklart, precis som alla föräldrar. Vill bara säga det först. När Lynn var nyfödd sov han i ett babynest i vår säng. Jag helammade ju från start och den där lilla korgen som jag hade bredvid sängen stod mest där för dekoration. Den var mysig att bädda när han låg i magen, men när han väl var ute ville han bara vara nära, så som de flesta bebisar. När Lynn var liten sov han bra, långa nätter och gav oss sovmorgon ofta. Det var när han blev 8 månader och tog sitt första stora utvecklingssprång som det blev lite knepigt. Jag ville trappa ner på nattamningen men det ville inte han. Han började vakna många gånger och grät på natten. Sen när Lynn var 1 år försökte jag dra ner på nattamningen igen, mest för att jag kände att nu måste jag få sova. Vi var på Gotland och det kändes som ett bra läge med semester och så. Efter ett par dagars slit la jag ner. När han var 1,5 år (han sov fortfarande i vår säng, ibland första timmarna efter nattning i spjälsäng) var vi på kontroll hos bvc och där bad jag om hjälp. Lynn är ju en liten kille som älskar att amma, alltid är nöjd och glad kanske just för att han får det han vill, men jag då! Jag måste ju få sova någon gång! Eva på bvc berättade att vi först måste ändra våra nattningsrutiner. Istället för att amma till sömns som jag tidigare gjort behöver Pontus natta, och i en säng där han kommer åt att ligga på samma kudde som Lynn. Så vi kånkade ner växasängen, som jag trodde han var för liten för då, och skrotade spjälsängen som ändå inte gjort någon nytta för oss. En halvtimme innan läggning skulle Lynn få gröt, sen pyjamas, mys, läsa saga och sen sång i sängen. Redan vid första försöket tyckte han om att ligga i växasängen. Det var inte som innan när Pontus försökt natta i spjälsängen och det bara blev gråt tills Lynn somnade av utmattning. Nu kunde han böka runt, gosa med oss (jag ville vara med och natta efter några kvällar) och liksom somna på oss. Det tog 10 minuter sen sov han. Men, han vaknade alltid eftersom han saknade tutten, och enligt Eva fick han inte amma innan kl 05 om vi ville sluta nattamma. Så nu var det dags för de där 3 nätterna av avvänjning som jag läst så mycket om. Bara det att i vårt fall blev det 2 veckor. När vi sen flyttade hans växasäng till eget rum trodde jag att det skulle bli svårt, som en ny grej för honom att vänja sig vid. Men eftersom det var samma säng och samma rutiner blev det bra direkt. Nu somnar han kl 20, vaknar kl 05 och tassar över till oss. Inget gråt, bara gulliga små steg i natten. Han ramlar inte ur sängen, han vet precis var vi är och vad klockan är (i huvudet) för klockan 05 får han amma igen. Så då lyfter jag upp honom i sängen, han får snutta, sen somnar han om och så gör vi kanske så två gånger och vaknar tillsammans kl 07. Ganska sköna rutiner tycker jag! Framför allt det där med totalt ostörd kropp och sömn mellan läggning och 05. Jag går och lägger mig väldigt tidigt dock, för jag vet ju att jag blir väckt kl 05 like clockwork. Nu är ju Lynns rum väldigt nära vårt. Pontus ser ju Lynn i hans säng från sin plats i sängen. Men det har ändå känns lite som en separation. Så när han kommer tassande på morgonen är det nästan mysigt, iallafall om man jämför med tidigare när jag bara ville skrika ge mig min kropp tillbaka! vid den tiden. Nu har jag fått det! Ibland vaknar han och gnyr på natten, och då brukar Pontus smyga över och gosa med honom tills han somnar om. Funkar inte det får han komma upp till mig, men är klockan innan 05 är jag benhård med att inte låta honom amma. Det verkar som att han förstått nu, att mellan 20-05 är det ingen amning som gäller. Han suckar, dricker lite vatten, och lägger sig sen i en liten sked mot mig. Så, vi ammar fortfarande. På morgonen, efter förskolan och efter middagen med innan gröten. Men inte på natten. Det tog ett par veckor, men det bästa vi gjort är att ge honom en säng där vi kan vara nära när vi nattar. Då ligger han inte och snusar på mig hela natten, men kryper upp på morgonen och gosar runt på morgontimmarna, så vi får ändå vara nära. Jag känner noll stress med att sluta amma nu, eftersom jag fått en del av min sömn tillbaka. Jag kommer följa honom och mig, och just nu känns det helt rätt med eget rum för honom, tydliga kvällsrutiner och amning på dagen. Vet inte hur vanlig den strukturen är, men vem bryr sig egentligen? Bästa är ju att han är glad och jag får sova. Just nu då, man vet ju aldrig hur det förändrar sig i nästa språng! En annan grej jag tänkt på är det här med barngrupper på förskolan. Lynn går i en så kallad syskongrupp där små och stora umgås med varandra. Ibland tar en pedagog de fyra små och har tex vattenlek med bara dem, men alla leker med varandra på gården och sitter på samlingen ihop för det mesta. Tex så har Lynn en kompis som snart ska börja skolan som heter Edward och som alltid har Lynn i sitt knä på förmiddagssamlingen. Ibland tar en av pedagogerna de stora och går på utflykter eller har så kallad ”mästarklubb” med dem. Men ofta är de som sagt tillsammans. Eftersom det är en del syskon i gruppen får de vara med varandra ofta, sen ser man ju hur de små utvecklas med större förebilder, och de större barnen verkar tycka om att vara omhändertagande och beskyddande mot de små. När de inte är i sina mindre åldersbaserade grupper då. Men detta system verkar mer vara undantag än regel. Oftast vad jag har sett är det 20 1-åringar som alla börjar typ samtidigt. Varför gör man så? Är det bättre? Vi är så himla nöjda med vår förskola och älskar systemet de har. Alla föräldrarna verkar nöjda, för vi satt helt tysta på föräldramötet och bara tackade pedagogerna för deras arbete. De är fenomenala! Men, finns det någon anledning till att man oftast har småbarnsgrupper? Istället för mixat? För det är ju lika många barn och pedagoger, så det ekonomiska faktorn är det väl inte? Är det något jag missat? Eftersom jag har en 1,5-åring och inte så mycket erfarenhet. Ni har säkert något bra svar! Bara en fundering från en ny mamma. Puss!
