ELSA BILLGREN
Välkommen till min blogg om inredning, vintage, brudklänningar, Gotland, Mosebacke, loppis och allt som inspirerar. Läs om upp och nedgångar, känslostormar, renovering och tv-programmet Äkta Billgrens.
Annons

Om cancern

tisdag

tisdag

tisdag

Strängnäs

Strängnäs

Strängnäs

fredag

Nu kommer ett långt inlägg om något som jag velat berätta om väldigt länge men inte kunnat. Det har varit för skört, för nära och helt enkelt för jobbigt. Två år har gått sen jag fick min diagnos livmoderhalscancer men historien börjar långt innan dess. Jag tänkte berätta den nu, för det kanske hjälper någon som är rädd så som jag var rädd. Att livet är över. Att man kommer dö. Att man är värdelös. Men så blir det inte. Även om ordet cancer fortfarande bränner som het lava när jag säger det högt. Har svårt att formulera ordet, kan inte ge det mer utrymme. Det har redan tagit så mycket. Jag har inte velat bli berättad om, vill inte se mitt namn på en tidningssida så som jag sett min mammas och pappas i deras sorg. Velat överleva själv först innan jag kan stå där och säga att det kommer gå bra. För det har jag inte trott, och skälvar fortfarande till såklart, men mer sällan idag än då. Jag sover gott. Mår bra. Är lycklig. På riktigt. Man kan det fastän man tror att livet ska gå under. Det finns ett ljus efter det där värsta beskedet som alla är rädda för att få när cellprovskallelsen kommer. Den där taskiga cancerformen som man får genom ett oskyldigt ligg, sen ett virus, sen pang bom ung tjej död.

Annons

Men vi tar det från början.

Jag har alltid hatat att gå till gynekologen. Drog mig för det där första besöket. Att ens gå till optikern tycker jag är utlämnande, för att inte tala om tandläkaren. Ni kan ju tänka er hur det kändes inför första besöket, för mig som knappt öppnar munnen på beställning. Jag grät en skvätt. Lite för att jag var duktig och ömmade för mig själv, lite för insikten om att vi bara är kött och blod allihop och hur jävligt det är när man tänker på det. Och gynekologen stannade upp och frågade om jag blivit sexuellt utnyttjad som barn. Jag blev så paff, och ställd. Va nej, kan man inte bara få tycka att detta är lite jobbigt och gråta en skvätt av lättnad? Tydligen inte.

Men jag gick på alla cellprov ändå, alla kallelser och alla gånger jag behövde. För man måste. Det har jag lärt mig. Och tro mig, jag tycker fortfarande cellprov är livsviktigt. För det var på ett cellprov som jag senare krävde själv som allt upptäcktes. Hade jag inte bett om det där jobbiga hade jag troligtvis haft spridd cancer idag.

Men vi tar det från början.

När jag var gravid med Lynn i vecka 15 kom ett brev. Dags för cellprovtagning igen. Alla mina vänner hade haft förändringar och jag hade varit med och stöttat på läskiga koniseringar, hört om hur man frös på livmodertappen förr men nu var det snabba ingrepp. Nästan smärtfria, men läskiga såklart. Jag var den enda som aldrig haft någon tillstymmelse till förändring, på de cellprov jag tagit innan detta. Dvs två. 2010 och 2013.

Annons

Vaccinering var aldrig riktigt aktuellt för mig. Jag minns inte riktigt varför och vågar inte gå in på det för djupt. Det blir en sån där tänk om-tanke som jag vill hålla mig undan ifrån. Men jag har för mig att jag var för gammal när jag fick reda på att det fanns. Hade precis träffat Pontus, skulle ju gifta mig och var 22 år. Ingen idé, har det hänt så har det hänt liksom. Och det hade det. Men inga utslag på varken cellprov 2010 eller 2013.

Jag läser mitt papper med kallelsen och ser att det står längst ner att man ska ringa till mottagningen om man är gravid i mer än vecka 14 eller vad det var. Så jag gjorde det och de sa att ja, gör ett cellprov när du har fött istället, man ska inte reta upp livmodertappen under en graviditet.

Annons

Skönt att slippa ännu en stund i gynstolen tänkte jag och fortsatte njuta av min graviditet och planera inför Lynns ankomst. Så kom han! En varm solig sommarsöndag. Efter 36 timmars värkarbete och med alla droger en person kan få till hjälp för att få ut 4.5-kilosklumpen jag burit på i 42 veckor.
På återkontrollen hos min barnmorska bad jag om det där cellprovet som jag ju lovat mig själv att jag skulle ta. Jag skulle ju inte kunna förlåta mig själv om jag inte gick och det visade sig vara något fel. Så hon gjorde det i samband med undersökningen efter förlossningen och så var det gjort.

Några veckor senare kom ett till brev. Förändringar i tredje graden stod det. Dags för en återkontroll på Octaviakliniken för ny provtagning. Jaha. Då var det min tur i kompisskaran att ha förändringar. Men vad knäppt att gå från noll till tredje grandens? Är det inte därför man går var tredje år för att kroppen inte ska hinna så långt innan vi stoppar viruset? Tydligen inte.

Annons

Och det märkte jag där när jag i november gick med min femmånadersbebis till Octaviakliniken. Att det inte fanns någon tydlig mall eller strategi på hur det gick till. Alla tjejer var olika, alla livmodertappar olika och alla förändringar olika. En gynekolog gjorde provtagningen som stacks lite, berättade om hur de skulle kika på bitarna i mikroskop och sa sen att det såg superbra ut och att det troligtvis var ett falskt positiv på cellprovet. Jag hade ju precis fött barn. Hormonerna är lite hur som helst då, men hon gjorde ändå ännu ett cellprov av bara farten. För att vara säker.

Och sen kom telefonsamtalet. Ett av många som skulle bli till det svarta hål jag sakta föll ner i. Slow motion som när en bil åker över kanten på en bro i en Amerikansk action film. Man hinner så mycket innan man slår vattenytan, men samtidigt står hela världen still.

Annons

Jag såg ingenting på dina prover, de såg bra ut! Men själva cellprovet jag tog visade svåra cellförändringar. Så vi måste göra om det. Vi måste hitta stället de kommer ifrån.

Jag fick gå tillbaka, den 8 december 2016 och nu till en expert. Hon kunde allt om cellförändringar. Ritade bilder på livmödrar, tappar och visade att man kan göra inte en, inte två utan tre koniseringar på tappen och ändå kunna bära barn i framtiden. Det var ingen fara. Förändringen skapas i skiftet mellan de två olika slemhinnorna. Det är en typ på utsidan av tappen och en annan som kommer inifrån och så möts de som i en ring. Det är precis där i skarven som kroppen är känslig för viruset och det är där det sätter sig. Så hon gick in med mikroskop. Satte på sig riktiga svetsglasögon och jag låg där med Lynn sovandes i vagnen bredvid mig och tänkte, jaha, då var man här igen. Inte lätt att vara kvinna och pryd. Det där första gynekologbesöket var ju inte så värst farligt, om man jämför med barnafödande och nu detta. Jag kände mig som en utgrävningsplats. Men det var tryggt. Hon var noggrann.

Hmm. Det ser bra ut här. Jag fattar varför de inte sett någon som avvikit tidigare. Men så stannade hon upp. Ok. Här ser jag något. Och så tog hon tre små provbitar från stället hon just upptäckt med mikroskop mellan mina ben. Detta ska på analys, men det kommer inte vara någon fara. Du har gått på alla dina cellprov, det kommer inte vara cancer.

Något litet skavde i mig. Den där ovissheten. Att det inte var en exakt vetenskap. Inget ja eller nej-test. Utan mängder av olika nyanser och till och med de som var proffs i ämnet rynkade sin panna. Man kan aldrig vara säker. Jag fick en östrogensalva och sen sa hon, om jag hittar något i provbitarna så ringer jag dig själv. Jag ringer dig och sen får du göra koniseringen här hos mig. Slipper jag vara sövd då? frågade jag. Absolut, du slipper, svarade hon lugnt.

Sen, en vecka senare kom samtal nummer två. Helt från ingenstans ringde det från hemligt nummer. Hej jag ringer från SÖS. Du har en inbokad operation här den 16:e, jag behöver skicka dig lite info om förberedelser så du vet hur det kommer gå till. Jag tappade det. Sprang tillbaka hem med Lynn i vagnen. Avbokade alla mina planer och min intuition skrek på högsta volym att detta är det första steget. Från nu kommer allt gå åt helvete. Du har fått vara lycklig i fem månader med ditt barn, nu kommer du dö.

Jag var så ofattbart ledsen. Varför hade hon inte ringt mig som hon lovat? Varför skulle jag koniseras på SÖS och varför kallade de det för en operation? Det lät så himla mycket värre än det alla mina vänner gjort. Varför skulle jag sövas när jag inte ville? Varför blev det en så stor grej helt plötsligt? Varför kunde ingen berätta något för mig? Varför kunde ingen säga att jag inte skulle dö???

Och så kom dagen. Operation på SÖS. Ingen mat, tvätta mig ren från topp till tå med det där schampoot. Vi fick ett rum. Jag fick en Naproxen. Sen opererades jag. Jag minns hur jag vaknade upp på uppvaket och sjöng den där låten från Saltkråkan om våren. Och hur en kvinna låg bredvid mig med en nyfödd bebis. Hon hade precis gjort ett kejsarsnitt. Jag låg där men en kortare livmodertapp och hon låg där med sin nyfödda bebis.

Inne i vårt lilla rum på SÖS. Jag har strumpor från landstinget och likadan söndertvättad klänning som när jag födde barn på samma sjukhus. Läkaren kommer in och jag ser redan då att hon är bekymrad. Operationen gick bra, nu har vi skickat en bit av din livmodertapp på analys och snart kommer du få veta. Jag frågade rakt ut. Är det cancer? Det tror jag inte sa hon. Du har gått på alla dina cellprov.

Det närmade sig jul och jag försökte döda tid med att gulla med Lynn. Snusa i hans nacke, titta på Planet earth, det enda som inte fick mig att gråta, och äta hämtmat med hela min familj. Jag ville ha alla samlade. Nära mig. Ett telefonsamtal till Annaklara som jag minns. Hon sa, att om du blir av med din livmoder bär jag dina barn. Vi grät. Pontus sa, det kommer gå bra. Men jag visste. Jag kommer dö och jag kommer aldrig få se Lynns första tänder, höra hans röst. Allt var för bra för att vara sant. Livet straffar den som njuter. Han kommer bli förstörd av all min gråt. Bli en sorgesam person.

På julafton hade hon lovat att hon skulle ringa oavsett om provsvaren var klara eller ej. Hon ringde, det hade inte kommit något. Fira jul med din familj sa hon, men jag tror hon visste då. Ville bara ge mig några dagar att låtsas. Leva på. Öppna Lynns första paket och äta sill. Men jag kunde inte äta nåt. Inte leva på. Tände ett ljus till mig själv i kyrkan och tänkte på att det kanske var sista gången allting. Livet skulle ta slut nu, när jag var 30 år och Lynn skulle inte minnas sin mamma. Bara se mig på bilder. Fantisera om hur min röst lät precis som jag gjorde om hans nu, här i kyrkan på julafton. Två dagar innan jag fick veta.

Annandag jul ringde det igen. Kan du komma ner till SÖS så tar vi det här sa hon i telefonen. Och då visste jag. Eller, jag visste det hela tiden. Från första rynkade pannan i gynstolen med svetsarvisir och mikroskop. Från första gången någon sa men du har ju gått på alla dina cellprov, du kan vara lugn. Jag ringde mamma i panik, bad henne, Sigge och Andrea komma förbi och ta hand om Lynn. Pontus och jag gick med andan i halsen upp till SÖS, klev in i rummet och vi hann knappt sätta oss innan hon som opererat mig två veckor tidigare sa ja, det är cancer. Jag sa, är det livmoderhalscancer? Ja.

Ja.

Prick där gick allt in i ett annat skede. Från panikoro och ångest rakt in i överlevnad. Vad gör vi nu? Vad är nästa steg? Hur fixar vi detta? Kan man bara operera ut allting på en gång och typ vara klar med det? Inte så enkelt.

Men det kom en handlingsplan, nästan direkt. Jag skulle scannas. Magnetröntken på höft och sen vanlig på mage och bröst. För att se hur långt ut i min kropp cancern hade spritt sig. Sen skulle jag skrivas in på Radiumhemmet på Karolinska och få en cancerläkare som skulle undersöka mig igen med en kollega när jag är sövd. Efter svaren från de två röntkenplåtarna och undersökningen skulle man veta hur vi skulle gå vidare. Operation, strålning, cellgifter.

Jag minns så himla lite av den här tiden. Sjukskrev mig direkt från Äntligen hemma, tänkte att nu kommer en annan vintagehärlig inredare och tar över och jag är glömd på en sekund. Vill bara vara med mamma och pappa. Träffade pappa och såg honom i ögonen för första gången på så himla himla länge. Allt var över. Det spelade ingen roll. Jag hade cancer och jag fick sex månader med min son och 30 år av mitt liv. Nu var det slut. Jag var förbrukad och smittad, levt med den här himla tumören i tio, femton år, som de inte upptäckt på något cellprov. Jag kände mig lurad. På livet.

Och vips överallt stod det om cancer. En sminkös med tioårig son i mitt facebookflöde som pang bom dog. Dödsannonser i tidningen. Hemskheter överallt. Kunde inte titta på teve. Behövde Naproxen för att somna. Grät mig till sömns varje natt. Bytte sida på sängen för att den andra blev befläckad av min ångest. Samtidigt bloggade jag. Om barnvagnsbio, semlor och hundvalpar. Om långpromenader i snön och Lynn såklart. Alla bilderna ovan är från den här tiden. Det gör så ont att titta på dem. Det är en så himla olycklig människa som tittar tillbaka.

Jag gjorde mina magnetröntken och magscannar, undersökningar och fick till slut reda på att det inte gick att rädda livmodern. Tumören, som var liten och inte spridd enligt rönstkenplåtarna, satt för högt upp och det skulle helt enkelt inte finnas något kvar efter att man tagit bort den. Så varför chansa, allt måste bort. Förutom äggstockar.

Jag blev förflyttad från Radiumhemmet till gynkirurgi på Karolinska. Bort från döende skalliga människor i rullstol till tanter och pamfletter med nollvisiontext om livmoderhalscancer i tamburen.
Livmodern, resten av tappen, äggledarna och alla lymfkörtlar i bäckenet skulle opereras bort med robotkirurgi. Äggstockarna skulle jag få behålla. Där sitter ju mina ägg och mina hormoner. Det som gör att jag inte hamnat i klimakteriet och som gör att kanske kanske någon gång kan Pontus och jag göra ett embryo av det som finns kvar. Om det finns något kvar.

Den 31 januari 2017 opererades jag. Jag vaknade upp på min födelsedag den 1 februari utan livmoder men med min son vid mina sida, som jag skrev i blogginlägget. Jag ville inte säga exakt vad som hänt. Jag vågade inte skriva ordet. Ville inte dö. Tänkte att om jag skriver att jag har cancer kommer jag bli hon med cancer och jag vill verkligen inte vara den utstötta. Jag vill vara med. Jag vill leva.

Och så var det gjort. Min underbara skelande läkare Falken tog så fin hand om mig. Nu sitter jag där i gynstolen så ofta det bara går och sen förra besöket går jag bara en gång i halvåret och ser att allt ser bra ut. Jag har fått lära mig trivas i gynstolen the hard way.

Och jag slutade ta Naproxen. Tog hand om kompisar som var heart broken. Sov hela nätter. Klagade på föräldraskapets jobbiga stunder. Njöt av allt det fina med att ha en hel familj igen. Tänkte mer och mer sällan på cancer. Tänker, det är inte en del av mig längre. Det är min historia. Och kanske kan jag inte vara mig själv fullt ut om jag inte berättar min historia. För där finns jag. Så mänsklig, även om jag hatar det, med mitt liv i andras händer, med mitt livs skatt i min famn och nu, efter två år, äntligen med lite hopp och framtidstro igen. Allt kan blir bra. Man kan bli lycklig. Man är mer än det man upplever. Men man är också de sakerna, fastän det inte är framgång. Så är det mänskligt och skört och fint och fruktansvärt. Där i väntrummet på Radiumhemmet är jag mitt mest närvarande. På kanten. I bilen på väg ner i havet. Långsamt och stilla. Har tid att tänka, men ingen tid att tänka för mycket. Det som är värt något kommer jag alltid ta hand om. Det är så viktigt. Vissa saker lär man sig leva utan. Vissa saker lär man sig leva med.

Hoppas ni tar emot min historia med varsamma händer. Det är med skakiga jag ger den till er. ❤️

162 kommentarer till “Om cancern”

  1. Sophie Lidholm skriver: 10 maj, 2019

    ❤️


  2. Amandaamandahildur.blogg.se skriver: 10 maj, 2019

    men guuuuuuuuuuuuud jävlar elsa vad du har gått igenom, så sjukt svårt att fatta när man bara hänger med här vid skärmen. vilket jäkla helvete och vad starkt av dig att berätta, gud jag bär din ångest genom inlägget och förstår dig rakt igenom med dina känslor och beslut. alltså. skickar ALL kärlek, all!!! fan vad grym du är och så himla bjussigt att dela med dig av det där sorgsna. <3333333333


  3. Anna skriver: 13 maj, 2019

    ❤️


  4. Maria skriver: 15 maj, 2019

    Åh vad fint skrivet, vad du har gått igenom! Som mamma kan jag inte ens föreställa mig den ångest du måste gått igenom, att drabbas av detta när man ör nybliven skör förälder med en liten bebis❤️. Äskar att följa dig genom dina vackra bilder och se hur du verkar njuta av livet och alla vackra ting. Stor varm kram till dig och din familj❤️


  5. Amanda-My skriver: 15 maj, 2019

    <3


  6. Sofie Johansson skriver: 17 maj, 2019

    Kram till dig <3


  7. Elin skriver: 17 maj, 2019

    Är 25 år och har aldrig gått pga obehag. På måndag går jag. Tack för att du delade din smärta, jag kan inte ens föreställa mig.


  8. biggan skriver: 06 juni, 2019

    Tack för att du orkar berätta om detta hemskaste, smärtsammaste och så privata. Jag är helt tagen av vad du tvingats genomleva. Och detta just under den tid som brukar vara en av livets lyckligaste, tiden som nybliven mamma.
    All kärlek till dig och din familj!
    Kram!


  9. Fanny skriver: 12 juni, 2019

    <3


  10. Alicia skriver: 10 juli, 2019

    Så himla himla fint skrivet. Så rörande och så äkta. Tack för att du delar med dig. <3


  11. Rebeccah skriver: 29 juli, 2019

    ❤❤❤


  12. malin skriver: 23 september, 2019

    Tack för att du berättar! Jag är mitt i karusellen och väntar på besked på koniseringen och på nåt sätt känns det bra att läsa din text.


Dela på:
Annons
Laddar