Jag minns de första månaderna. Som ett rus som aldrig tog slut. Jag vaknade svettig och tittade snabbt över på din sida om du låg kvar eller om allt bara var en feberdröm. Vi åkte till Paris efter några veckor och åt bakelser i parker, åkte karusell och drack rödvin i små glas på uteserveringar. Inget var särskilt viktigt eller noga, vart vi gick eller vilka bord vi hade bokat. Det kändes som att världen filmade oss när vi promenerade fram hand i hand. Nykära i Paris.Jag minns när jag flyttade hem till dig i Bandhagen och du mötte mig på perrongen med Mira på din axel. Du var den enda killen jag kände som hade för små stickade tröjor och hatt med brätte. Jag kunde inte tyda det då men det var mitt inre som ville guida mig till en kille som vill vara i ett universum med mig. Ett overkligt viktigt konstverk som är vi två. Ingenting spelade någon roll, inte vad någon tyckte eller sa. Jag som tidigare bara dejtat tuffa copywriters kände för första gången att jag kunde vara mig själv. Mitt barnsliga själv. Med oro och känslostormar, med lekfullhet och filmiskt drama. Vi gick till Debaser och Nada, varsin hörlur med sladd till din walkman. Enorma rödvinsglas och oändliga timmar i rödrandiga sängkläder vid fönstret där din säng stod. Vi spelade kort hemma hos mig och jag frågade om tjejer du varit ihop med. Ville veta allt och ingenting. Sen gick åren. Jag förändrades och landade. Du blev vildare. Vi växlar och det är som det ska. Jag kan alltid lita på att du har drömmar. Att det rör sig framåt och alltid finns passion. Tröjorna är längre och hatten är borta men den heta killen i Paris är fortfarande exakt samma. Ibland tittar jag över på din sida för att se om du ligger kvar. Det gör du. 15 år idag.
