Hej och glad fredag! Idag firar Pontus och jag 16-årig bröllopsdag. Enligt internet är det fjäderbröllop, som symboliserar lätthet och frihet i äktenskapet, en påminnelse om att njuta av livets enkla glädjeämnen tillsammans. Att ha varit gift i 16 år känns svindlande. Jag minns när vi gifte oss, en regnig majdag 2010, efter en blöt utekväll där vi festat med Lady Gagas stylist på Kåken och hade haft en helt vanlig helg för oss i övrigt. Sen hoppade vi in i en taxi och åkte till Stadshuset, jag hade inte ens förberett en blombukett men mina tärnor och min farmor hade med blommor från sin trädgård som blev en spontan (och jättefin) bukett ändå. Efter vigseln som var fem minuter lång åkte vi hem till oss. Vi bodde i min etta på 45 kvm på Samaritgränd på söder där klänningarna hängde prick överallt, möblerna var från Röda korset och jag minns att vi trängde ihop oss i den blommiga lilla soffan och tog gruppbilder. Många av de äldre som var med lever inte längre, det säger något om hur länge sedan det var. Eftersom åren gått tänkte jag på om jag kanske har några livslärdomar om kärlek. Jag vet att mina vänner, de som är singlar, brukar säga att jag hade tur som träffade Pontus så ung. Att det är svårare att hitta någon som inte är färdig och bestämd nu i vuxen ålder. Det kan jag verkligen förstå. Det måste vara tuffare att inte växa upp sida vid sida, men å andra sidan så kan man ju växa ifrån varandra över åren, det är nog också vanligt. Så vad är mina lärdomar? Jag vet ju bara varför Pontus och jag funkar, och det är ju högst individuellt, men kanske kan det ge en bild av kärlek vilket är mysigt i allt som sker i världen idag. För oavsett allt, så finns alltid kärlek.Pontus och jag är både lika och olika. Vi är lika på så vis att vi kommer från liknande uppväxter. Våra föräldrar är konstnärer och vi växte upp i hus och radhus utanför stan med mycket frihet och kreativitet. Våra föräldrar var båda lite otypiska och det har nog färgat vår syn på familj. Inget behöver vara perfekt, men man är gärna tillsammans. Vi är lika på det viset att vi båda är ledartyper. Vi gillar att bestämma och vet vad vi tycker. Det kan man ju tro inte passar ihop men för oss går det bra. Vi håller med varandra om mycket och är även måna om vårt eget. Vi är dessutom båda frilansare. En annan sak vi har gemensamt är grundintressen. Alltså inte hobbies och sånt, där är vi jätteolika eftersom jag är en obotlig romantiker och Pontus mer av en nörd, men i vad vi vill omge oss med. Naturen, kultur, vi vill träffa vänner lika ofta och vara hemma lika ofta. Vi är båda måttfulla och sätter familjen främst. Vi vill vara ett team med gemensamma mål. Vi älskar Gotland över allt annat och tänker oftare på framtiden än dåtiden. Vi vill planera och drömma, bygga ett så härligt liv som det går. Vi öser kärlek när det är bra och härligt och håller oss på vår kant när det inte är det. På det viset ger vi varandra det bästa. Jag minns dock att jag reagerade på när någon sa "jag blir mitt bästa jag när jag är med honom" om sin partner. Jag känner inte alls så. Jag är den jag är och vill kunna vara oförställd med min kille. Kunna få vara skitjobbig och störig, om min dagsform är så. Därför är tolerans viktigt, så länge den inte handlar om att straffa eller korrigera någon annan. Men jag behöver kunna vara grinig och känslosam, inte perfekt eller polerad. Och det får jag. Han gillar mig ändå. Det tror jag gör att man bråkar mindre.När vi bråkar handlar det ofta om kommunikation. Att vi inte alltid förstår varandra. Pontus är tyst och jag pratar. Vi övar på att mötas och jag har lärt mig under åren att jag inte kan ta allt med honom. Jag måste prata med mamma, mina vänner och andra för att få en hel livsbild av det jag behöver. Han kan inte allt.En anledning till att jag tror att vi hållit ihop så länge är för att jag inte hade någon bild av det när vi blev ihop och gifte oss så snabbt. Jag hade inga krav på relationen framåt utan var bara så dödsmegakär att jag ville göra allt ihop. Men jag fattade att det kanske inte håller. Jag minns min mammas blick när jag 23 år gammal sa att jag skulle gifta mig med den här killen jag träffat på klubb ett år tidigare. Kör hårt sa hon, men jag visste att inte alla trodde på oss. Jag visste inte heller om jag trodde på oss. Men devisen att köra istället för att fega har alltid varit min grej. Livet är definitivt för kort för att planera allt in i minsta detalj. Är vi millenialls sista generationen att tänka så? Kanske. När jag fick cancer när vi fått vårt första barn kom den riktiga prövningen. Efter den perioden, som nästan dödade mig och vår relation, så känner vi att vi klarar allt. Vi tog oss genom det, vi kan ta oss genom vad som helst. Kanske behövs det något riktigt svårt för att relationen ska testat, vad vet jag, eller så var det bara inte på kartan att vi skulle dela upp oss då. Att vi blev kärare efteråt var en så fin bonus som jag inte räknat med. Han orkade med mig även när jag var en spillra.Om vi är gifta för evigt får vi se. Man vet ingenting om sin framtid. Men jag ser framför mig att vi går runt i trädgården på Gotland och påtar i rabatterna sida vid sida, åker på resor, blir lika blödiga när vi träffar Lynn som stor, går på teater och äter middagar med vänner. Det svindlar inte när jag tänker på 16 år till, det känns fint. För helt ärligt tycker jag att Pontus bara blir snyggare och snyggare och mer och mer intressant för varje år. Han verkar bli lyckligare i sitt eget också, vilket är så attraktivt. Kanske ligger det något i det också, att få utvecklas sida vid sida, ge varandra att man går på dejter, klär upp sig, sparar roliga saker att säga tills när man sitter förtroligt mitt emot varandra och alltid pussar varandra gonatt även om man har väldigt olika dygnsrytm. Jag läser gamla blogginlägg jag skrivit om oss ibland och blir blödig, för det bästa jag gjort i livet är nog att våga kasta mig in i tvåsamhet så tidigt. Våga ge kärlek och ta emot. Dumdristig och självsäker. Kanske var det tur, eller galenskap, eller hårt arbete. Eller allt det. Nu blev det långt, som en viss relation, men vissa saker får vara det också, i en tid av snabba kickar och tvära kast. Det trygga, inte så dumt om jag får välja. Och det gör jag varje dag. Grattis älskling till fjäderbröllop! 💗
