Jag vaknade av att båten nere i hamnen tutade och det var som en signal för en ny vecka. Men jag låg kvar i sängen ett tag och lyssnade på Lynns och Pontus andetag. Tänkte. På vår familj, vår lilla klan och på de tio åren. På fredag firar Pontus och jag tio år som gifta. Vi skulle varit i Frankrike just nu, troligtvis funderandes på hur alla gamla keramikskålar och annat löst antikgods skulle fraktas hem, en croissant och kaffe till frukost på terrassen och sen ut i den ljumma luften. Men istället är det helt vanlig måndag här i Corona-land. Fast inom mig är det ändå inte helt vanligt. Det är tio år som passerat. När mamma och pappa skiljde sig och jag var förkrossad minns jag hur pappa sa: - Vi klarade 30 år, det var inte illa pinkat! Och jag tänkte att ett äktenskap, ska det klaras? Hur ska det kännas för att man ska vara lycklig i det? Kanske är det som klyschan säger att det är något man väljer varje dag. Att man tar fram sin bästa sida, orkar vara glad, orkar mötas på mitten och har varandra i tanken hela tiden. Som jag ser nu när jag sitter här vid bordet i vardagsrummet och skriver. Pontus har ställt fram det vi ska äta frukost på. Igår kväll innan han gick och la sig efter oss andra så har han tänkt på oss. Men så tänker jag också att kanske är det även tvärt om. Iallafall för mig. Det finaste och bästa med att vara gift med Pontus är, förutom att få vara nära hans goda inre person hela tiden och kanske om man har tur bli smittad av den, just få lyxen att slippa tänka alls. Bara vara. Jag har aldrig en dag under tio år tänkt att jag måste vara på ett annat sätt. Ju mer jag är jag desto bättre. Desto närmare kommer vi. Och nu, efter tio år, är vi totalt sammansvetsade. Det är som att vi gått igenom stormande hav och isiga vindar, lugna skogspromenader och brokiga vackra labyrinter på samma sätt. I samma takt. Hand i hand och tillsammans. Det var inte svårt en enda gång. Eller det var så himla svårt många gånger såklart. Fast du gjorde allt lättare Pontus. Du finns alltid där med din stora goda hjärta och försöker aldrig göra mig till en bättre människa. Du får mig att känna mig god nog. Varje dag. 🤍 Den här veckan är vi inte i Frankrike och drar lila klätterväxter med vår hand nerför stentrapporna. Det blir fint ändå. Inget blir någonsin som man tänkt sig. De bästa minnena kan man ju aldrig styra. De vet man först efter när de skedde. Och kanske är de just en staycation, picknick, långpromenad, kortspel, middag i ett växthus med dig nu på fredag. Vi vet i framtiden. Puss.
