Det är lite mindre än tre månader kvar, sen kommer allt bli annorlunda. Kommer vi vara kära sen, är detta sista sucken? Alla pratar ju om de jobbiga småbarnsåren, sjuårskrisen och det där slitiga som kommer sen. Testet. Håller kärleken. Pontus och jag kommer att ha varit ihop i prick sju år när vi får vårt första barn. Jag säger inte detta för att verka dryg, men jag har på riktigt alltid varit dödskär i denna mannen. Det är rätt person för mig. Så är det bara. Skrivet i sten, det står i stjärnorna och på himlavalvet. Men. Kommer vi att klara all oro? Klarar man det? Sömnlösa nätter, kaos, stökigt liv och stökigt hem. Få stunder bara vi två, total frihet och festlighet, långa mornar i sängen eller på resa. Kommer vi hålla ihop? Det första steget till separation, kommer jag ens märka det? När vi går från att vara ett team till att irritera oss på varandra. Våra olikheter bubblar upp, föräldraskapet och ansvaret. Är det nu smekmånaden är över? Jag hoppas verkligen inte det, jag vill kämpa. Men inom mig är det så himla svårt att förstå att vi kommer få det svårt. Men jag vet det. Alla får ju det. Eller? Jag ska göra allt jag kan för att vi ska få fortsätta vara kära. Allt i min makt. Alltid försöka vara ett team, vara snäll, inte pika, inte ta ut all min ångest och oro på honom. Ge oss en chans att vara ett par, ett kärlekspar. Men tänker inte alla så? Ändå så går det ju så ofta åt skogen. När mina föräldrar skiljde sig föll min bild av det perfekta äktenskapet i bitar. Eller snarare. Om man inte kan hålla ihop ens som team, hur håller man kärleken vid liv? Hur kommer allt förändras när vi får barn. Kommer vår kärlek att falna? Är detta allt? Är detta allt vi får? Translation: How will we change when we have a child. Will our love fade? Is this it? Is this what we get?
