Många pratar om hur tuff bebistiden är. Redan när Lynn låg i magen sa mina vänner vars bebisar redan hade hunnit ut att ojojoj det är bara nära på kroppen, bära runt och sömnbrist som gäller. Håll i dig, det kommer bli tufft. De första månaderna räknas inte, skilj er inte första året, gör en pakt och bara håll ut. Jag brukar säga att jag älskade bebistiden. Men jag undrar om det kanske är lika mycket sanning med modifikation som när jag säger att jag älskade att vara gravid. Jag älskade inte att vara ännu mer känslosam och skör, beskyddande och lättkränkt. Jag älskade att bära på en bebis. Uppmärksamheten från mig själv, viktigheten och känslan av att ha en uppgift så tydlig och konkret att till och med min spretiga hjärna visste vad som gällde just nu. Men älskade jag bebistiden? Jag tror det. Jag minns inte sömnbristen, jag minns bara hans jollrande skratt på morgonen i mitt knä när vi tog sovmorgon, hans urgulliga försök till att prata och grötkladd över hela ansiktet som jag fick hålla i mig för att inte lägga upp för allmän beskådan.När man bara får en chans men vill ha fler så tror jag att man förskönar. Minns de bästa bitarna. Hur mysigt det var med magen, att ha en oförstörd liten unge som ens gråt knappt bet på. Jag kunde vara mitt kaosiga jag eftersom jag ammade jämt och han alltid var så glad när han tittade på mig. Som att jag dög genom att bara finnas nära och inte koncentrera mig på något annat alls. Bara han och jag fanns då. Två med samma behov av en sak i taget. Förlossningen minns jag som fruktansvärd dock. Även om jag aldrig mer kan föda ett barn (det tar nog tid för livmoderstransplantation att bli en naturlig behandlingsplan efter min sjukdom, men det pratas) så minns jag den fruktansvärda smärtan. Känslan av att ligga bedövad i vånda, som en vaken tortyr. Aldrig har jag varit så långt borta från mig själv. Svävat där över redo att kasta in handduken. En tvivlande sida i mig tänker att det måste vara för att jag är så bortskämd, inte kan ta i och inte vet hur man biter ihop och bara kör. Varför måste jag vara så inne i mina känslor hela tiden? Föd ett barn, ja det gör ont, men herregud det är väl inget. Men bebistiden. Ljuvlig. Putta en vagn och prata med kompisar om småsaker som känns livsviktigt stora. Här och nuet har aldrig varit så enkelt att fånga. Det fanns som i en kokong runt oss. Ingen kunde peta hål på den bubblan. Jag brukar ju säga att jag blev sjuk när Lynn var 6 månader men det är inte riktigt sant. För jag har aldrig känt mig sjuk och min tumör har växt i 15 år utan att bli upptäckt så egentligen har jag väl varit sjuk hela mitt vuxna liv. Men det som var så fruktansvärt var att dödsångesten förstörde mig. Att vara så rädd för att dö och känna sig så förlorad var mer än en tumör stor som en ärta, det var hela jag.Jag trodde aldrig att jag skulle bli en bra mamma. Tur att Pontus finns med som är tålmodig och inte lika självisk som jag. Som kan ta hand om andra och vara snäll jämt. Men så kom bebisen och det var så lätt att ta hand om honom. Gulla, pussa, snusa, ge all den där värmen och kärleken som jag hade velat ha, vill ha, prick helst hela tiden. Som jag inte kan ge till mig själv av olika orsaker. Som är så svår att locka fram när man saknar något man verkligen vill ha. Man får gulla sönder sitt barn. Man får älska det som man aldrig älskat något. Man får när de är små.Att mamma en 5-åring är något helt annat. Det är att mamma sig själv. Det räcker inte med öronsnus eller pussar. Jag måste vara stark, hålla ihop, vara trygg och samma lika varje dag. Jag vågar gråta, men jag får också ångest för det. Jag vill vara helt komplett som person så han kan sväva ut, vet att jag inte behöver vara det men vill ändå. Vill duga som 5-åringsmamma. Så jag ser min egen mamma i mig. Funderar på hur jag behövde henne i allt letande efter att hitta det som var jag. När jag hade en stor tova jag dolde i ett helt år i femte klass. Jag hade behövt henne då. När jag fick mens och inte visste vad det var. Jag hade behövt ett öronsnus då. Att vara mamma till en 5-åring är en utmaning. Inte för att han är svår utan för att jag är det. Jag gör mitt bästa, leker Star Wars med två slickepottar, ritar Sonic, åker på utflykter och slår in låtsaspaket. Men när inget annat funkar, då snusar jag i örat. Hoppas det räcker iallafall för idag. Drar mina fingrar genom hans hår och har honom stilla på mitt bröst medan vi pratar om varför hans farfar inte finns och att jag varit i mormors mage en gång. Han är inte samma som när han var bebis. Jag är inte samma som jag var då. Men vi är samma.
