En livstid sedan jag hittade dig på Spy bar. En evighet sen vi sa är jag din flickvän nu i din lilla 90-säng i Bandhagen, oändlig tid sedan du friade på en efterfest när vi bara varit tillsammans i några månader. Tio år sen vi gifte oss idag. När jag tänker på oss så är det som att det var meningen från början. Du skulle göra mig trygg, rota mig, och jag skulle hjälpa dig att flyga. Vi var så himla nykära. Så där så man inte rör sig hemifrån, glömmer vilken dag det är, bara går runt i trosor och zip-tröja och knut på huvudet som aldrig borstas ur. Vi lyssnade i varsin hörlur när vi gick hem från alla ställen du spelade skivor. Din lägenhet var fullproppad med saker, det var min också. Jag tittade på ditt svart/vita foto på Facebook tusen gånger innan du ringde efter första natten. Jag har inte släppt dig sen jag bad om ditt nummer. Inte för en sekund. Jag kommer aldrig släppa dig. Att du finns är otroligt. Jag förtjänar inte hur du är mot mig. Som att jag är genomgod. Som att jag är annorlunda och alltid räcker till som jag är. Jag vet inte hur jag skulle klarat allt det överjävliga utan dig vid min sida varje dag. Varje natt. Och Lynn. Som vi fick och som blev den tredje personen att få plats i vår kärlek. Så lik dig. Så snäll och trygg. Vi var bara kids då, när vi bodde hos mig på Samaritgränd under alla klänningarna. Hade ingen aning om livet. Men det fanns en sak som var säker. Det är du och jag. Vi hör ihop. Jag älskar dig. Tack för att du älskat mig tillbaka mer än jag någonsin skulle kunna tro man fick känna utan att skämmas. Idag är vår dag baby. <3
