Jahapp. I förrgår när jag var runt på stan och for runt med sovande barn i vagn och en stad full av spännande butiker och caféer att insupa efter månader av lantluft upptäckte jag att diamanten i min vigselring var borta. Den har helt enkelt gått sönder och ramlat ur. Var har jag ingen aning om. Kan vara allt från hemma hos Tove i Vasastan till på &otherstories i city. Typiskt. Ringen har jag ju haft sen jag var 19 och fick den av min farmor, men 2010 när Pontus och jag gifte oss åkte den fram ur gömmorna och blev min vigselring. Det är en 30-talsring med åtta små diamanter och en stor. Den har ingen inskription eller så, men jag har alltid älskat den. Min farmor fick den av en motorcykelsnubbe som var kär i henne när hon precis flyttat till Stockholm från Tyskland efter kriget. Och när jag blev vuxen fick jag den av henne som gåva. Det självklara vore kanske att fixa en ny diamant och laga ringen? Kanske kan jag till och med få det på försäkringen? Fast jag tror inte jag har drulle eller vad det heter. Men det känns liksom inte samma sak med en ny diamant i, eller annan ny sten heller för den delen. Kanske kan man hitta gamla stenar och montera? Men mitt i mina funderingar kring detta kom jag på, det kanske är dags för en ny ring? Jag har sett den här typen av antika ringar för nästan ingenting på Kaplans etc. "Alla" vill ju ha släta ringar i vitt guld med stora fyrkantiga diamanter. Men inte jag. Jag vill ha något annorlunda. Och det som jag gillar brukar finnas kvar, osålt, efter auktionerna och ligga där i köpdisken med en rätt försiktig prislapp. Så kanske ska Pontus och jag göra en dag av det? Gå till Kaplans, välja ut en ring, köpa den tillsammans och sen dricka bubbel på Riche. Så blir det ett minne, och jag får en ny ring. Självklart sparar jag denna, kanske ligger diamanten i min väska eller på Toves matta? Eller inte. Oavsett så blir det lite som vår relation 2.0. Efter prövningar, efter barn. Vi har ju varit gifta i över sju år nu. Kanske är det dags för en ny ring?
