Hej nu är jag tillbaka i stan! Tänkte bara berätta det så ni vet var jag håller hus. Pontus har varit i Porto en vecka och kom hem inatt. Jag har saknat honom så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen! Det är världens bästa grej när man är ihop och ses varje dag att vara ifrån varandra en vecka ibland. Hjärnan får liksom arbeta och hitta på scenarion. Jag tar honom inte för givet då, funderar på om det kommer hålla, tänker på saker i framtiden och inte bara tre sekunder framåt. Nu ligger han och Mira i sängen bredvid varandra och sover. Det är det finaste jag kan tänka mig. Igår såg jag Dödsdansen på Maximteatern som ju handlar om ett äktenskap som inte är värst mysigt efter 25 år. Där de inte är på samma lag, ger varandra gliringar, trycker ner varandra och inte har någon beröring eller fysisk kontakt alls. Jag undrar hur länge Pontus och jag kommer vara gifta. Man tänker ju för alltid. När man ses. Sen när förälskelsen släppt tänker man ja, ett tag iallafall, och sen när han är borta i en vecka så tänker man för alltid igen. Jag är så rädd för kärleken. För det känns som att jag inte kan kontrollera den. Kärleken bestämmer själv om den ska finnas, fast visst kan man väl hjälpa den på traven? Eller är allt förutbestämt och har man turen träffar man den där personen som det är meningen med. Eller är det meningen med olika personer i olika skeenden i livet? Mina föräldrar var ju gifta i 30 år. De var ett team, ett powerteam. Men nu känns det så självklart att de inte ska vara ett par (ja pappa är ju omgift så duh). Var det meningen att de skulle skapa oss och det där powerteamet och sen inget mer? Sen skulle de gå vidare? Kommer det vara så för Pontus och mig? Kommer vi klara att skapa familj och sen bara vara med varandra? Eller är det ens så att det finns något man ska klara? Just nu ligger han i min säng igen. Efter en vecka. Jag blir så här känslosam efter en vecka. Efter fem år. Kanske ska jag inte fundera så mycket över hur det blir om 25 år. Kanske går det inte att fixa? Jag som har kontrollbehov vill göra allt för att inte stå där sen, 55 år och nyskild, rädd och ensam. Fast kanske är det bara ett skilsmässobarns rädsla. Eller en skilsmässovuxens. Nu ligger han iallafall där i mig säng igen. I vitt linne, svart brokigt hår bredvid kattens. Med ett leende på läpparna fastän han sover. Och på matsalsbordet står en vattenflaska från ett varmare land, en pocketbok jag inte sett förr och en ryggsäck. Det ska bli så spännande att höra vad han har haft för sig. Låta honom berätta allt. För just nu har vi en ledig söndag tillsammans. Han ligger i min säng och just nu är det det vi har framför oss. Kanske inte 25 år. Kanske 1, kanske tills döden skiljer oss åt. Men så länge min mage knyter sig av vetskapen att jag har honom idag, så är det bra. Jag kan inte kontrollera mina känslor, jag kan inte bestämma över kärleken. Det är det fina med den. Den är större än jag. About being away from my husband for one week and how it messes up my mind.
